Köttsliga lustar och scandalös reklam

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Det sociala incitamentet för vegetarianism är starkt – inte tillräckligt för att jag ska sluta äta kött, men tillräckligt för att jag ska döma alla andra som gör det, skriver Lundagårds studentlivskrönikör Ebba Frid och höjer ett varningens finger till köttskammens försvar. 

Jag är den första att erkänna att jag inte är superbra på exakt allt. Falsk ödmjukhet är ett exempel. En av mina lagom många talanger är dock att hitta moraliska kryphål för vardagliga synder motiverade av ren bekvämlighet.

Det finns emellertid en punkt där jag får bita i det sura äpplet: Jag kan omöjligen försvara att jag äter kött. Det finns ingen vattentät ursäkt för att bidra till andra varelsers smärta och död. Jag gör det ändå, men med alltmer tilltagande skuldkänslor. Min förhoppning är att köttberoendet ska lösa sig självt, när pressbyråkorvens bismak av självförakt överstiger lockelsen i en billig och praktisk “lunch”.

En inte helt orimlig förhoppning. Vegotrenden bland Lunds hypermedvetna invånare har infuserat mig med dåligt samvete sedan jag flyttade hit, och den tycks ingenting annat än vara uppåtgående. Det sociala incitamentet för vegetarianism är starkt – inte tillräckligt för att jag ska sluta äta kött, men tillräckligt för att jag ska döma alla andra som gör det.

Jag är knappast ensam om den hållningen. Vissa löser det genom att bli flexitarianer: De går undercover i lunchsalen och flexar med sitt recept på “den seriöst bästa linsgrytan” (hur mycket det nu säger), men snoka lite i deras frysfack på hemmafesten – nog döljer sig där allt en nedsmugen Gorby’s under oumph-paketen. Påtvingad skam räcker längre än självpådriven dygdighet som socialt styrmedel, men resultatet blir detsamma: Kött konsumeras allt mindre.

Det som fick mig att inse hur skambetingat kött har blivit för mig var Scan-reklamen som pryder Lunds busshållplatser just nu. På affischerna beskrivs en närmast änglalik verksamhet som gynnar allt från biologisk mångfald till – något ironiskt – produktionen av veganska alternativ. Detta alltså från ett företag vars hela koncept bygger på etiskt oförsvarbar djurslakt. Sicken fräckhet!

Ett litet problem uppstår emellertid för mig i det läget. Vad ger mig, en frekvent baconkonsument, rätten att fördöma Scans skenheliga PR?

Jag antar att brottet, i grund och botten, inte är djurmorden, utan stoltheten. Till och med våra värsta diktatorer insåg att ska man pyssla med massmord bör man åtminstone ha anständigheten att ligga lågt med saken. För oss dygdmässigt handikappade är skammen det enda som står mellan oss och fullständig hedonistiskt köttkaos. Kom inte och mixtra med skammen, Scan!

Det är mycket möjligt att jag faller för pressbyråkorvens frestelse även imorgon. Men det minsta jag kan göra är att skämmas. Ni tycker kanske just nu att jag är en svamlande hycklare som låter mig själv komma billigt undan. Det stämmer nog, men det är lugnt – jag skäms nämligen över det också.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Fyra kulturtips för helgen

Har du tillbringat alldeles för mycket tid med