Unna dig ett luftslott

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Från frysta zoom-bilder till religiösa uppenbarelser – illusioner kommer i många skepnader. När världen är obegriplig kan det vara skönt att fly in i illusionens och osanningarnas värld, menar Lundagårds studentlivskrönikör Julia Hagström.

I Ricky Gervais film “The Invention of Lying” (2009) talar alla sanning. Ordet ’lögn’ finns inte ens. På sin mammas dödsbädd hittar huvudpersonen Mark Bellison ändå på en osanning: han försäkrar henne att det finns en bättre värld efter döden. Hans ord sprids och plötsligt är han hela världens länk mellan ”Mannen i Himlen” och jordelivet. Hans intention var god, men handlingen gav människorna en falsk verklighetsbild.

En sanning jag tror jag delar med de flesta studenter är att zoom-föreläsningar oftast känns (läs: är) alldeles för långa. Man skulle kunna sätta den sanningen i direkt relation till att vissa studenter fryser sin bild för att i stället gå och göra något helt annat. Ett enkelt och relativt harmlöst sätt att fuska på närvarolistan. Kvar lämnas endast en chimär; en osanning, men en intakt illusion.

Under ett reporterjobb i Blekinge nyligen träffade jag en katolsk präst. En kyrka skulle invigas. Under ceremonin var tanken att relikerna av Jacinta och Francisco Marto skulle vara på plats, men tyvärr hade de försvunnit i Stockholm.

“Det var de barnen som såg Jungfru Maria i byn Fatima 1917” berättade prästen som om det var den naturligaste saken i världen. Man litade alltså blint på två sexåriga portugisiska herdebarn, vars barnamunnar berättade om en rad uppenbarelser de fått när de vallade sina får. Bland annat ska jungfru Maria sagt att de snart skulle dö.

Är det bara jag eller skulle man kunna tänka sig att dessa barn för det första: hade en livlig, om också mörk, fantasi. För det andra: att de var i förstadiet av spanska sjukan, som de skulle komma att dö av året därpå. Samt att Maria var en chimär. Mellankrigstidens pandemi, då dödstalen översteg miljoner, gjorde garanterat verkligheten ännu mer overklig och oförutsägbar än den pågående.

Då som nu kanske man behövde lite verklighetsflykt.

Under min uppväxt rådde ingen pandemi, men 90-talets Skövde är anledning nog att försvinna in i fantasin. En favoritsyssla jag och en barndomsvän hade var därför att gå på promenad med våra hundar. Hundarna var plastpåsar fastknutna på ett snöre. Med våra plastpåsehundar i koppel gick vi stolta genom kvarteren. Extra roligt var när det blåste ordentligt och vi gick ner till fotbollsplanen, där vi lät hundarna springa lösa. Mindre kul när de blev spetsade av grenarna i de träd de hade en tendens att hoppa upp i.

När verkligheten ser ut som den gör kan det ibland vara en god idé att kasta tvivlen åt sidan, och omfamna tron som om det vore den naturligaste saken i världen. Tron på himmelriket, på mirakel, på plastpåsehundar, och på att din kursare faktiskt är lika paralyserat intresserad av zoom-föreläsningen som det ser ut.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Alla icke-helgons afton

”Jag är medveten om att en majoritet av