Bokrecension: Renegater av Klas Östergren

- in Recension
@Lundagård

När jag vänder Renegaters sista blad vill jag inte lämna Klas Östergrens språk, inte heller stänga bokens pärmar, inte dra undan gardinerna och inte möta världen där utanför, skriver gästrecensenten Alvin Blomberg. 

Utkom: 28 augusti 2020 Bokförlaget Polaris

I de flesta av Ibsens dramer knackar verkligheten på dörren till hemmets trygga sfär. Oavsett hur allomslutande tät livslögnen har lyckats bli, kommer den tillslut uppdagas när världen utanför lägenhetens fördragna fönster tar sig in. I gestalten av Henry Morgan kommer det förflutna vandrande uppför slänten mot romankaraktären Klas Östergrens hem på Österlen. Den nu åldrade och objudna gästen ställer frågor och plötsligt får det förflutna lögnerna att skingras, som skuggor i gryningens ljus.

Renegater är den andra uppföljaren till Östergrens närmare 40 år gamla kultklassiker Gentlemen (1980), som nu har blivit en svit om tre. Det är 40 år sedan romankaraktären “Klasa” satt bakom de fördragna fönstren i Henry Morgans sekelskiftesvåning på Hornsgatan, där natten alltid fanns som en ständig möjlighet. Henrys dyra kadettskjortor med initialerna W.S har blivit slitna trasor bland Klasas skördeverktyg, Henrys pianohänder har blivit grova och nästan allt av det forna 70-talet är nu till synes aska. Under de fyrtio åren som gått har författaren antagligen sett filmen Fight Club (1999), vars opålitliga berättare och snillrika plot twists onekligen satte sin prägel på Gentlemen’s uppföljare Gangsters (2005). Han har hoppat av sitt livstidsämbete i den sönderslitna Svenska Akademien samt översatt just Henrik Ibsens dramer.

I lanseringen av boken har Östergren ondgjort sig över det fokus som lagts på de nya avslöjanden som görs i boken om sanningen bakom krisen i Akademien. Jag är villig att hålla med honom. Varför leta efter skvaller i den litteratur som gjort sig känd för att med en sällan överträffad berättarglädje konstruera livet, i stället för att påstå sig göra sanningsenliga representationer av det? Mot fonden av illegala vapenaffärer, mörkläggningar och kärleksaffärer är det alltid stämningen som varit behållningen i Östergrens prosa och här är Renegater inget undantag. Även om samtidsskildringen i Renegater inte är av Gentlemen’s mått och även om Östergrens öga möjligtvis var skarpare för det sena 70-talets tidsströmningar, så finns författarens signum av lågintensiv spänning ständigt närvarande i den vackra naturskildringen av Österlen. Dessutom tror jag att vi alla behöver gentlemannen Henry Morgans klacksparkar och moraliska stöd i vår förvirrade samtid.

Verklighetsillusioner av Ibsens mått har alltid funnits hos Östergren. Med en huvudkaraktär döpt till Östergrens egna namn blir gränsen mellan fiktion och verklighet på sina håll så snäv så det verkar som om författaren sitter på lur och väntar på att läsaren tillslut ska utbrista: “Joho! Nu har jag dig allt, det är sanning, denna person finns på riktigt!”. När läsaren gått i denna fälla fälls bara nästa rökridå av illusioner ned. Men i Östergrens fall transcenderar illusionen verkligheten och när jag vänder Renegaters sista blad vill jag inte lämna hans språk och inte heller stänga bokens pärmar, inte dra undan gardinerna och inte möta världen där utanför.

Alvin Blomberg

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Helsingkrona söker bygglov för nya studentbostäder

Den 26 oktober lämnade Helsingkrona nation in en