Teaterhögskolan visar oss Lars Norén

- in Kultur, Recension

Lundagårds Norénuttolkare Amandus Gustafsson har sett Teaterhögskolans examensföreställning på länk. På köpet fick han känna att han lever. 

Jag vet, jag vet, jag vet. Vem tittar ens på teater? Gamla tanter och gubbar och pretentiösa hycklare? Sådant kan man ju invända. Men saken är den att teater påverkar sin åskådare omedelbart, utan omvägar. Det som skrapas fram är inte sällan rå obekvämlighet, en ångest som visar sig finnas mycket närmare än vad man kunnat föreställa sig.

Den nyligen framlidne dramatikern Lars Noréns konstanta skrivande resulterade i ett hundratal pjäser. Ett antal av dem som skrevs under 00–10-tal gick under samlingsnamnet Terminal, en lång svit korta pjäser med existentialistisk tematik. Ur Terminal har Teaterhögskolan i Malmö plockat fram fyra av dessa till sin examensuppsättning: Grått rum, Genom, Allt – Innan och Här – Ja. Detta bildar en tvåtimmarsföreställning online, det vill säga en YouTube-video som vilken som helst, med speltid 1:56:44.

Temat konkretiseras skoningslöst i spädbarnsdöd, abort, självmord, psykiatri, klass, familj och in- och utflyttning: allt medierat genom parrelationens ekokammare. Direkt märks att det rör sig om en Norénpjäs. Teater skapar alltid en viss nerv, skild från tv eller film, men Noréns dramatik går ofta steget längre: överspändhet dominerar.

I Akt 1 ställs ett ungt par med nyfött barn, Grått rum, vid sidan av två par, det ena säljer och det andra går på visning av ett hus, Genom. Det äldre, hussäljande paret – spelade av Marta Andersson-Larson och Lukas Olde Monnikhof – är extra medryckande och tar ibland över showen, men vägs ändå upp fint av de andra rollerna. Akt 2, Allt – innan och Här Ja, följer samma mönster: ett enskilt par vid sidan av två motsatta par där det ena är äldre. Abort, förfluten familjetragik, klass och död är ämnena. Här är balansen mellan scenerna jämnare, kanske bättre, men peripetin blir aldrig riktigt lika drabbande som i Akt 1. 

Terminal, examensföreställning#1, avgångsstudenterna vid Skådespelarprogrammet 2021, Teaterhögskolan i Malmö. I bild: Elle Kari Bergenrud och Rebecca Plymholt. Foto: Bodil Johansson.

En mekanisk metod kan spåras i Lars Noréns pjäser: vardagstrivialiteter avhandlas i stegrande intensitet tills emotionerna får karaktärerna att brista mot varandra, följt av urladdande tomhet. Men att skådespelarna här är så unga bidrar till att mjuka upp denna norénska upprepning som annars kan bli tjatig. Karaktärerna följer ett mönster av att framstå som konstlade, överartikulerade och otrovärdiga, för att efter en stund bli nästintill hyperrealistiska. Scenerna blir för åskådaren snabba resor in i karaktärerna. Även detta ingår i den norénska mekaniken och det är svårt att inte dras med. De har säkerligen studerat tidigare Norénpjäser, eller kanske ingår det nu bara i svensk skådespelarutbildning. Också själva produktionen speglar detta. Varje steg över scengolvet ekar hårt och oförutsägbart. Kläderna är otidsenliga och neutrala, men svåra att sätta fingret på. 

”Vi pratar så mycket. Hela tiden” utbrister Elle Kari Bergenruds karaktär och ”Du får inte känna skuld” säger Martin Höjebergs karaktär, två metakommenterande repliker. Som all intressant dramatik har texten flera nivåer. Det största återkommande ”problemet” är konsekvenserna av den mekanisk-beräknande stegring som är inbyggd i pjäserna, eftersom de är fyra sker det alltså fyra gånger i ungefär samma takt. Cirka tre fjärdedelar in i dessa stegringar kan det tragikomiska ta över, alltför skrattbara utspel tar åskådaren ut ur försjunkenheten. Och den upprepande urladdningens tomhet känns ibland just… tom. Man kan undra vad intigheten ska leda fram till, om inte bara att cykeln börjar om. Terminals slut är också typiskt för Norén, men jag är inte säker på om det är rätt sida pretention-innerligt: ljuset försvinner gradvis, karaktärerna som är kvar fortsätter tala till varandra men i stötar, upprepningar av ”Det är mörkt” och ”Snart ser jag dig inte”. Föreställningens sista replik är vad vi ska stödja oss mot: ”Nu ser jag dig inte längre”.

En ren känsla av livets spänningar, tycker jag. När den är som bäst går den inte att värja sig mot. Teaterhögskolans uppsättning får mig att känna att jag lever, vilket är mer än kan sägas om 99 procent av all den tv-tid som jag annars förbrukar.

En annan sak som är säker är att alla de skådespelare som medverkar gör imponerande insatser, och kommer att återses i framtiden. Recensionen har nu alltså blivit till en rekommendation. Föreställningen går att se fram till den 23 april.

Terminal, examensföreställning#1, avgångsstudenterna vid Skådespelarprogrammet 2021, Teaterhögskolan i Malmö. I bild: Cajsa Svensson och Carita Ivanova. Foto: Bodil Johansson.

Text: Lars Norén
Regi: Henry Stiglund
Scenografi/kostym: Sandra Haraldsen
Ljusdesign & ljus: Thomas Dotzler 
Ljud: Henrik Lagergren 
Ateljé: Eva Hedblom, Ranin Souliman
Producent: Heléne Westberg

Länk till föreställningen: https://www.thm.lu.se/terminal_2021

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.