Hur nyexaminerade ska bli attraktiva på arbetsmarknaden har varit en prioriterad fråga i många år. Samtidig som universiteten är en viktig innovationskraft finns det många examina som inte leder till jobb. Sasha Steneram efterlyser en arbetsmarknadsanpassad lösning.
Corona har till synes slagit hårt mot nyexaminerade studenter. Det skrivs från höger och vänster hur svårt det är att få jobb. Men antalet vakanta tjänster hos Arbetsförmedlingen uppgick till nästan 120 000 under mars månad (Ekonomifakta, 2021). Det är en hög och positiv siffra, i synnerhet under en pandemi, vilket gör att nyexaminerade studenter kan unna sig en försiktig optimism och hopp om jobb efter examen – givet att man valt rätt utbildning.
Ser man till Universitetskanslersämbetets (UKÄ) statistik går det exempelvis att konstatera att läkare och sjuksköterskor har fått ett uppsving, medan civilingenjörer haft det svårare än vanliga år. På det stora hela kan det statistiska underlaget däremot lugna oss med att coronakrisen inte verkar ha haft så stor påverkan trots allt, utan det som har störst betydelse är vilken examen man har.
Att många väljer en examina med dåliga förutsättningar på arbetsmarknaden kommer alltså tyvärr bestå även efter pandemin.
Det kan vara tungt att höra för alla er som kämpar med att få jobb, och det är inte min intention att ge er en extra klump i magen genom att säga att ni valt fel utbildning. Ni har inte valt fel utbildning, däremot har politiken misslyckats er i flera år. I dag är det 100 000 arbetslösa akademiker visar statistik från Arbetsförmedlingen, vilket är ett resultat av en politik som misslyckats matcha kompetenser med arbetsmarknaden.
Vi måste ställa politikerna frågan hur det är försvarbart att vi lägger en stor del av vår statsbudget på att öka kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden samtidigt som vi misslyckas med att matcha kompetenser.
När den frågan ställs kommer det alltid någon som säger att högskolans syfte inte är att spotta ut IT-konsulter och andra bristyrken, utan att huvudsyftet är folkbildning, forskning och annan allmännytta. Jag håller såklart med om bilden av vad högskola och universitet har för uppgift. Däremot tror jag att man kan hålla två saker i huvudet samtidigt. Universitet måste få vara universitet och politikerna ska inte styra innehållet, men samtidigt måste vi räkna på alternativkostnaden för de utbildningsplatser som inte leder till jobb.
Det finns ingen enkel lösning eller självklar kompromiss mellan en välmatchad arbetsmarknad och ett autonomt universitet, men en sak är iallafall säker – fler studenter måste börja välja mer arbetsmarknadsanpassat. Det vi bland annat behöver är incitament för att välja utbildning efter arbetsmarknadens förfrågan. Att öka incitamenten är en hjärtefråga för liberaler som mig eftersom man då får föreslå sänkt skatt. En god ekonomisk politik är ett steg på rätt väg mot en bättre matchad arbetsmarknad.
