Inga konstigheter i Andy Warhol-spexet

Torsdagen den 19e Maj, bjöds Lundagård in för pressvisning av Karnevalspexet Andy Warhol. Skribenten Jonathan Juhlin var på plats för att bevittna sitt livs första studentspex.

Spexets huvudkaraktär och namne
”Andy Warhol”.
Foto: Johan Larsson

2022 års Lundakarneval bjuder på spex med Andy Warhol som tema. Redan när dirigenten kliver fram på scen och ner i orkesterdiket når applåderna nivåer som i somliga kulturer kan kallas för rungande. 

Spexet river igång med en tolkning av Velvet Undergrounds Sunday Morning, där Andy Warhol (Miriam Jonsson) sjunger om söndagsmorgonens bakfylla. Överlag glänser Andy Warhols sångröst som en av föreställningens behållningar. 

Berättelsen som vecklas ut för åskådarna är en historia som kretsar runt ett ofärdigt konstverk och om det inte blir färdigt, riskerar hela vernissage-festen att bli katastrofal. Karaktärerna som finns med i föreställningen är poeten Allen Ginsburg, David Bowie, bankmannen Robert Lehman, manifestförfattaren Valery Solanas, och sångerskan Nico. Dessutom finns karaktären Dragomir som är löst baserad på det gäng transpersoner som ackompanjerade Warhol under ”The Factory”-tiden. Tre möss trippar in på scenen och får ta oväntat stor plats i föreställningen. Mössen lär rimligen vara baserade på samma blinda möss som finns med i Shrek, som i sin tur efter visst googlande, tydligen är ett slags nödrim(?) på engelska. 

Timingen i replikerna finns där, somliga skämt kanske aldrig riktigt når upp till taket av AF-salen men likväl finns där roliga referenser som skjuter hejvilt åt alla håll. Blinkningar görs åt både lundaspex och Thomanders elevhem. Manusförfattarna har till och med fått in skämt hämtade från klipp på det välkända instagramkontot Dyngbaggegalan vilket möjligen flyger över huvudet på somliga men landar desto bättre hos andra. 

Dekoren är ambitiös och snygg rakt igenom, dessutom är det genom ett skämt där dekoren får ta plats som leder till kvällens allra största skratt. 

Under vissa partier känns berättelsen forcerad, vilket kan förklaras av den blygsamma tid spexet har att tillgå. Där finns ställen där sången inte är helt och hållet synkad, även om jag tror att det är något som kommer tightas till under helgens gång. Där finns slutligen mycket att ta in av ett spex som trots sina nackdelar övervägs av fördelar och mina förväntningar på ett gediget spex levs upp till. 

Kanske är jag inte rätt person att recensera ett spex, då det här var kvällen som min spexmödom togs. Men även jag kan känna att det här var underhållande och att det kommer fortsätta underhålla spexsugna besökare genom hela karnevalen. 

David Bowie i spexet ”Andy Warhol”.
Foto: Johan Larsson