Allt som hemsöker oss

Tragisk kärlek, dubbad film, påminnelser om vem man har varit eller kunde bli. En del saker släpper aldrig taget om ens inre. Lundagårds kulturredaktion avslöjar vad som spökar i deras tankar.

Brokeback Mumindalen

Deras dynamik är bara så tragisk. Mumintrollet är en hemmabjörn, medan Snusmumriken är en kronisk nomad. Helt oförstående varför hans vandrande vän lämnar honom så står Mumin där varje höst, och ser hur hans allra bästa väns toppiga hatt försvinner in i dimman. De kommer aldrig att helt få varandra. Är det inte fruktansvärt?

När du inte ser

Clara Castenfelt.
Foto: Saber Malmgren

Vi kommer alla att någon gång uppleva konstgjorda fasor bortom vår förståelse. En av dem måste ju vara föreställningen att det står någon bakom oss när vi inte ser något, exempelvis när vi duschar och har tvål i ögonen. Sen vågar man inte vända sig om, bara för det. Både kontraproduktivt och läskigt.

Piracy is a crime

Tänk dig att det är tidigt 2000- tal, och att din DVD-film snart ska börja. Plötsligt svartnar skärmen, musiken försvinner, och du möts av en röd varningstext. Inte för att du fattar vad piratkopiering är – du är typ sju i det här scenariot – men nu tittar inte bara du på din TV, utan den tittar också på dig.

En riktigt sur deg

Under pandemin närde jag liksom många en bubblande deg i kylen. Jag bakade mycket bröd, men med en ständig rädsla för att glasburken skulle explodera. I dag har burkens innehåll blivit något annat: en möglande sörja som påminner mig om vem jag en gång har varit och vem jag i framtiden återigen skulle kunna bli.

Skärmtidsdomen

Olof Bärtås.
Foto: Saber Malmgren

Varje måndag får jag en notis om hur många timmar jag har slösat på att stirra in i mobilen. Notisen utvärderar veckan och jämför den med föregående. Jag bävar alltid inför denna stund. Att få en siffra på hur många timmar som har försvunnit i meningslös förströelse. Allt över 1,5 timmars skärmtid per dag anser jag vara ett misslyckande.

Skräckfilm på tyska

Jag brukar av goda skäl inte kolla på moderna skräckfilmer. De är för extrema och jag tror inte att mitt klena lilla hjärta klarar av dem. Men när jag var i Berlin förra sommaren övertalades jag av min flickvän att se på ”The Conjuring” – att den var dubbad gjorde inte saken bättre. Än idag kan jag i minnet plågas av tyska skrik.

Läskig produktivtet

Ibland faller jag ner i Youtube-hålet ”My productive week”. Studenter på fina universitet som vloggar sina dagar. Minutscheman med yoga, välgörenhetsarbete och plugg. Mitt eget liv känns bortslösat. Sedan skakar jag av tanken om ständigt produktivitet, som jag tror hemsöker oss alla. De ständigt produktiva är säkert tråkiga människor.

Spöken från förr

Bianca Raffone.
Foto: Saber Malmgren

Nyligen gick min vän igenom bilder från vår högstadietid. Mysigt nostalgiskt tänker ni? Inte alls. Jag sköljdes över av starka skamkänslor. Det är märkligt hur obehagligt det är att påminnas om sitt forna jag. Det är också dystert att veta att bilderna jag tar just nu framtiden kommer hemsöka mig. Kanske även denna text?

Obehagligt barnkalas

Internets bästa person, Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, följde i oktober med sin sjuåring på kalas. Dotterns kompis hade bjudit in sina vänner och deras mammor till övernattning och spa på trendiga Ellery Beach House på Lidingö. Bilderna på barnen som checkar in på lyxhotell kommer följa med mig livet ut.