”Hemma” låter det osagda ta plats

- in Böcker, Kultur, Recension

Tillflykt, förändring och en brokig relation till sitt eget liv präglar Judith Hermanns nya roman. Lundagårds Eskil Högman finner en historia som berättar om mycket med hjälp av väldigt lite.

En kvinna flyttar ut till havet, till landets ände, för att få avstånd från sitt gamla liv. Hon skriver rapporter till sin frånskilda man och försöker utan resultat att hålla kontakten med sin kringresande dotter. Brodern lever redan i byn och plågas av en ny i raden av otaliga flickvänner. Han erbjuder berättaren att bo tillsammans med dem eftersom hans hus ändå är så stort, men hon vill hellre ha någonting eget.

Hon gläds av att bo ensam för första gången på länge men den idylliska tillvaron börjar krackelera då hon en natt märker hur framdörren, som hon tidigare låste, nu står öppen. Hon bestämmer sig för att införskaffa pepparsprej, skjutvapen och kniv för att kunna skydda sig. En tid senare är det någonting som springer på vinden. En vild mård, tros det och med hjälp av en bekant sätter hon upp en fälla för att fånga in den.

Bild: Weyler förlag

Med detta fastställer författaren Judith Hermann en underliggande spänning som sedan kommer att genomsyra hela berättelsen. Även när huvudpersonen stiftar en till synes systerlig bekantskap med grannen, fritidskonstnären Mimi, finns någonting outtalat mellan dem. Detta någonting beskrivs aldrig explicit; Hermann åstadkommer stämningen snarare genom att bland annat hålla alla yttre och inre dialoger på en tydligt återhållsam nivå. Det är synnerligen effektivt.

Parallellt får vi små inblickar i huvudpersonens förflutna och antydningar om det trauma som förorsakade uppbrottet. De är få och informationssnåla, men samtidigt bristningsgränsen fyllda med undertryckt längtan. En längtan efter förståelse och acceptans – även om läsaren själv aldrig får reda på vad som har hänt.

Hemma är i slutändan en inte speciellt lång berättelse, endast runt 150 sidor, och följer en tradition av språkligt lågmäld och reflekterande prosa som känns igen från många andra samtida verk. Inte ens miljön där historien utspelar sig, ett mindre samhälle i norra Tyskland, sticker ut. Tvärtom: det är en relativt vanligt förekommande plats inom tyska verk.

Trots detta är det någonting med Hermanns roman som påverkar mig på ett sätt som andra sällan lyckas med och ärligt talat har jag svårt att sätta fingret på varför. Kanske är det i beskrivningen av exilen, eller av främmandeskap? Kanske i skildringen av en önskan till någonting som man egentligen inte är säker på kommer uppfyllas? Hon utnyttjar dessa mellanrum på ett mästerligt vis och gör Hemma är sällsynt mänsklig roman.