Siste april är studenternas heligaste högtid. Studentmetropolerna Lund och Uppsala lockar många besökare – men var firas våren bäst? Lundagårds Clara Castenfelt reste norrut för att undersöka hur Valborg firas i fjärran Uppsala.
På Valborg är det som om själva pendeltåget blir en levande organism som andas för varje tur mellan Stockholm och Uppsala. Sätena och gångarna fylls av tonåringar med klirrande tygväskor och ingenjörer med klandervärda hårfästen. De stockholmska Valborgsdemonerna har vaknat ur sin dvala, och söker sig norrut för dagen. Pendeltåg 40 är deras enda chans till pilgrimsfärd i år.
Studentikosa högtider är bräckliga för en ångestfylld kvinna som jag. Allt från obekväma sittplatser till spyor och väder kan förstöra dem. Uppsalas temperatur är oförutsägbar vid ankomst – jag både svettas och fryser i väntan på min 70kr för dyra kebabrulle. Till skillnad från Lunds förutsägbara regn har det uppländska vädret djävulska humörsvängningar. Med tre flaskor Kir i väskan kämpar jag under deras vikt, och känner mig som ett offer för både temperaturen och min last.
Jag är här för att observera, inte sympatisera.
Jag passerar genom Uppsalas stadskärna där nationshusen är tusen gånger snyggare än de i Lund. Jag väljer aktivt att ignorera detta faktum. Då jag också är besökare utan gästkort finns det bara en destination – Ekonomikumparken. Jag sällar mig därför till myllret av besökare från centralstationen mot vårt gemensamma mål. När vi rör oss lägger jag märke till Sveriges största domkyrka som tornar upp sig över oss med sitt undernärda och bajsfärgade utseende. Jag föredrar den snygga och kompakta grå kolossen i Lund. Den är välgödd, och kompletterar himlens färger. Uppsalas stadsprofil saknar grafisk designkänslighet.
När jag passerar universitetsbiblioteket fångar en udda melodi mitt öra – ett ljud lika skärande som naglar på en griffeltavla eller döende gäss. Det är en studentorkester som övar, förklarar min pojkvän, men min besvikelse dröjer sig kvar. Jag är här för att observera, inte sympatisera.
Parken är en blandning av frusen jord och spirande gräs under fötterna när vi ansluter till vårt sällskap. Tiden rinner iväg snabbt, med hjälp av flaskor med Kir som nästan direkt tejpas på mina vänners händer. Poliser eskorterar bort nerspydda män, medan jag berusad kollapsar i mina vänners knä och trasslar till mitt tidigare prydligt uppsatta hår. Timmarna passerar i ett grummel, och när jag nyktrar till inser jag att solen har gått ner. De återstående firarna rör sig som spöken genom parken. Skratten ekar över de övergivna gräsplättarna.
Jag tycker inte att firarna av Siste april söderut missar någonting. Valborg i Lund är någorlunda decentraliserat tack vare att Stadsparken stänger klockan 15.00, så att deltagarna kan flöda naturligt från ett evenemang till ett annat. Valborg i Uppsala känns som att hamna i en tidsförskjutning. Men Ekonomikumparken höll kvar mig i kaosets kärna, och vägrade släppa mig förrän jag inte längre kunde hålla jämna steg med tidens obevekliga marsch. Kanske hade det varit annorlunda om jag gått och syndat i något snyggt nationshus, men det gjorde detsamma. En dag i Sveriges näst bästa studentstad tröttade ut mig tillräckligt.
När jag tittar på bilder från dagen minns jag knappt de eventuella trevligheterna, utan gräms mest över hur fula vi alla var. Eller är. Oavsett är allt Uppsalas fel.
