Hur kommer vår syn på svensk film och kultur att formas i en värld där gränser suddas ut och gemensamma erfarenheter i stället framhävs? Svante Fridén utforskar den pan-europeiska filmkulturen.
De flesta har säkert läst en titel som översatts till ett annat språk och tänkt ”det där betyder inte riktigt samma sak”. Det finns flera sådana exempel inom svensk film. Småstadsfilmen Fucking Åmål (1998) döptes på engelska om till Show Me Love. Filmatiseringen av Stieg Larssons roman Män som hatar kvinnor (2009) översattes internationellt till The Girl with the Dragon Tattoo.
Anpassningen gör filmen mer tillgänglig genom att ta bort det svenska sammanhanget. ”Fucking Åmål” framhäver den kvävande frustrationen med att leva i en svensk småstad men ”Show Me Love” saknar en personlig upplevelse och hänvisar vagt till filmens romantiska tematik. ”Män som hatar kvinnor” framhäver hur verket förhåller sig till könsdynamiker. ”The Girl with the Dragon Tattoo” bortser från genus och försöker snarare skapa mystik kring den kvinnliga huvudrollsfiguren.
Titlarna belyser hur kulturskildringar behandlas olika nationellt och internationellt. Skillnaden är i specificitet: Internationellt målas kulturspecifika upplevelser med bredare drag. Som svensk känns de engelska filmtitlarna urvattnade.
Ett tankeexperiment är att föreställa sig Solsidan (2010–) utan seriens svenska stockholmsstereotyper. Det blir krångligt att tänka sig serien med en internationellt riktad publik. En karaktär som exempelvis Ove hade blivit totalt obegriplig. Hur hade det gått att översätta Oves sammanbrott efter att hans dotter av misstag tryckt på fel knapp och donerat familjens pant-pengar till välgörenhet? Det hade i alla fall inte blivit tal om någon så kallad ”sosse-knapp” eller ”skatteförtryck”.
Särskilt komedi påverkas av den miljö den skapas i. ”Sosse-knapp” är komiskt då det utnyttjar publikens förståelse för den kulturspecifika referensen. För en publik med en annan kulturell kontext hade skämtet fallit platt på grund av att de inte förstår det kulturella sammanhanget.
Men vad är egentligen ”europeisk film”?
Nyckeln ligger i att förstå hur nära förknippad media är med sin kulturella miljö. Om Solsidan hade producerats i ett annat land, hade seriens identitet ändrats lika mycket som de engelska titelöversättningarna.
För drygt två år sedan premiärvisades Ruben Östlunds Triangle of Sadness (2022) på filmfestivalen i Cannes. I The New York Times recension av filmen uttrycker den amerikanska kritikern A.O. Scott att filmen påvisar särskilda karaktärsdrag som är ”vanliga inom europeisk film”. Men vad är egentligen ”europeisk film”?
Visst, det är ett vardagligt begrepp som används av européer och icke-européer för att hänvisa till film från Europa. Problematiken uppstår när A.O. Scott använder ”europeisk film” för att tillskriva egenskaper hos en omfattande europeisk kultur, trots att begreppet egentligen bara hänvisar till ett geografiskt område. Begreppet tar inte skillnaden mellan exempelvis svensk och fransk film i beaktande, även om båda kategoriseras geografiskt som ”europeiska filmer”.
Det som A.O. Scott egentligen syftar på går i stället att kalla för ”pan-europeiska filmer”. Med andra ord, europeiska filmer som inte är lika bundna till världsdelens landsgränser. Dessa filmer utmärks av en kulturgestaltning som inriktar sig på delade europeiska upplevelser. Det vill säga kulturupplevelser som inte är associerade med enbart en nationalitet, utan uppleves i flera europeiska länder.
Filmen skildrar inte upplevelser som är specifika för en nationalitet.
Triangle of Sadness är ett exempel på en sådan film. Filmen utspelar sig på en lyxyacht med resande gäster från flera olika länder där kulturskillnaderna ger upphov till många av filmens dramatiska scener. Med en multinationell uppsättning skådespelare, flera tillämpade språk och bidrag från flera europeiska länder, saknar filmen en tydlig nationell förankring.
A.O. Scott uppfattar förmodligen Triangle of Sadness som en pan-europeisk film då filmen har en starkare europeisk identitet än den har en svensk, engelsk eller tysk. Filmen skildrar inte upplevelser som är specifika för en nationalitet.
Ruben Östlunds film är inte det enda exemplet på en pan-europeisk film, även andra filmer skildrar en distinkt europeisk identitet. Den franska filmen Fritt Fall (2022) gestaltar ett internationellt par, en tysk kvinna och hennes franska man, som är fast i en konfliktfylld relation. Deras besvär bygger på deras nationella olikheter där båda upplever att de växer längre och längre ifrån sin hemkultur. Ett mörkare exempel ges i Lucas Moodyssons Lilja 4-ever (2002), som skildrar den estländska förortsflickan Liljas färd från sitt hemland till att bli såld in i internationell människohandel. I båda dessa filmer placeras rollfigurerna i ett sammanhang som går bortom endast en nationell kontext.
Pan-europeiska filmer är speciellt bra på att gestalta denna typ av internationella europeiska upplevelser. De agerar i ett multinationellt utrymme som tillåter filmerna att skildra upplevelser som trotsar landsgränser. Dessa filmer vänder sig inte bara till en internationell publik utan också till en publik som identifierar sig med den internationella världen.
Den avgörande frågan blir vilket perspektiv det är som kommer ligga till grund för den europeiska filmens framtid.
Det verkar alltså finnas två perspektiv på den europeiska filmkulturen. Det ena grundar sig i det nationella och lägger betoning på unika aspekter hos specifika länders inbördes kulturer. Genom idén om en pan-europeisk filmkultur kan vi betrakta film från en europeisk nivå och uppmärksamma en typ av film som strävar mot och i viss mån också gestaltar en mer enhetlig europeisk kulturidentitet.
Den avgörande frågan blir vilket perspektiv det är som kommer ligga till grund för den europeiska filmens framtid. Kommer pan-europeiska filmer att bli allt vanligare? Det kanske leder till att fler filmer som Triangle of Sadness skapas och med tiden bidrar till att forma en delad europeisk filmidentitet. Eller kommer Solsidan-gänget att få stanna kvar i Sverige? Då det helt enkelt inte går att bortse från de kulturella skillnaderna mellan Europas länder.
Precis som Sverige står inför ett EU-val, möter vi också ett val gällande vår syn på svensk kultur. Kommer Sveriges filmer fortsätta att ha en unik karaktär, eller kommer pan-europeiska filmer att ta över? Det är en diskussion som inte bara formar framtiden för svensk film, utan också vår nationella kulturidentitet.
