Två samiska kranier ska återlämnas. Hurra, eller? Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Rebecca Skogsgårdh tycker att beslutet bara är ett spel för galleriet om inte Lunds universitet och regeringen gör mer.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
För en månad sedan beslutades att Lunds universitet ska återlämna två samiska kranier till Lule-Boden sameförening. Beskedet har välkomnats från flera håll. Men har skolplikten verkligen gett oss den utbildning om samisk historik som krävs för att förstå beslutet?
Jag tror tyvärr inte det. Hur många minns en lektion där man fick lära sig om svenska statens kolonisation och förtryck mot samer? Ingen, mig veterligen – och det är under all kritik. I ett modernt, demokratiskt land har befolkningen både en rättighet och skyldighet att ta del av sin historia ur ett icke-förskönat perspektiv. Visserligen har man blivit bättre på att utbilda på senare år, men den bittra sanningen är fortfarande att det i princip krävs självstudier för att förstå vidden av de övergrepp som skett. Precis lika angeläget som att skolan utbildar om Förintelsen, vore det att utbilda om även detta.
Mot denna bakgrund blir återlämningens betydelse viktig – men också sorgligt otydlig. Av regeringens pressmeddelande låter det nästan som att kranierna råkat hamna på villovägar för att nu lämnas tillbaka. I själva verket plundrades de från en grav – detta vet man då spår av jord återfunnits på kranierna. Även om detta inte nämns uttryckligen, finns skäl att misstänka att kranierna använts i syfte att bedriva rasbiologiska studier. Det finns nämligen samtida anteckningar som ”lappskallar” och ”icke heller har det, såsom jag skulle tro, tillhört Lapparna någon låg och platt panna.” Min tanke är att man plundrade just en samisk grav för att erhålla kvarlevor från vad man trodde var en annan ras i syfte att jämföra.
Nu är emellertid beslutet fattat – kranierna återlämnas. Det är glädjande förstås, men i processen finns flera steg som vittnar om ett kvarvarande förtryck. För det första åligger det sameföreningarna att begära återlämning. Även om Lunds universitet ska ha en eloge för att de insett problematiken och varit medgörliga i proceduren, är det orimligt att det inte är den förtryckande partens ansvar att försöka sona sina brott. Vidare krävs regeringens godkännande för återbäring eftersom kvarlevorna ägs av en statlig myndighet. Att stulna kranier till följd av ett gravfridsbrott fortfarande betraktas som statens ägodelar visar på den fortsatta maktobalans som råder mellan den svenska staten och samer.
Statens pågående arbete för att försonas med samerna, där Lunds universitet spelar en roll, är hedervärt och visar genuin välvilja. Men man behöver utbilda, ta eget ansvar och släppa på den statliga kontrollen över samerna om universitets erkännande och ursäkt ska kunna tas på allvar. Annars blir återlämningen av de två samiska männens kranier förgäves. Vi är skyldiga dem, och alla andra samer, mer.
