Redaktörstrion från de senaste två åren tackar för sig och sticker.
Två år har gått. Det är dags för oss tre att säga hejdå: till Lundagård, till studentjournalistiken och till er läsare. Vilka år det har varit. Vi har sett Lund från insidan och utsidan. Emmanuel Macron, tältläger, kokainfynd, dåliga ostron, Nobelpris, EU-val, USA-val. Och vi har försökt vara där – med örat mot marken, pennan i handen och ett visst mått av självdistans. Men det hade kunnat sluta annorlunda.
För fem år sedan, när Lundagårds 100-årsjubileum ställdes in på grund av pandemin, släpptes boken Men Lundagård lever. En hoppfull, men också lite syrlig titel, som påminde om att tidningen överlevt både det ena och det andra. När vi tillträdde som redaktörer var det dock tydligt att hoten mot tidningens framtid inte tillhörde historien. De ekonomiska hoten var här, nu.
Redan när vi klev på jobbet blev stod det klart att Lundagårds ekonomi var allt annat än robust. Under våra två år i tornet har situationen gått från illa till ännu värre. I en lågkonjunktur stiger priserna i alla led, allt från tryckerikostnader till priset för att skicka ut tidningen till studenternas brevlådor har tickat uppåt. Samtidigt har färre företag och organisationer råd att köpa annonsplats i tidningen, eftersom även deras budgetar stramas åt.
I ett krismöte under slutet av vårt första år blev det tydligt att kalkylen inte gick ihop: Utgifterna skenade medan intäkterna sinade.
Vi drog till slut in utdelningen till studenternas brevlådor för årets två första nummer. Då märkte vi något. Plötsligt hörde folk av sig. Frågade vad som hänt. Undrade vart vi tagit vägen.
Lundagård är en institution som är både skör och oumbärlig. När papperstidningen uteblir, när texterna blir färre, när gräv prioriteras bort till förmån för att rädda kärnverksamheten – då syns det direkt. För här finns inget överskott. Inget skyddsnät. Och ändå lever vi. Än så länge.
Faran är inte över – inte för oss, och inte för någon studenttidning i Sverige. På fem år har flera lagts ner eller kraftigt bantats. Men vi tror fortfarande att det här är värt att slåss för. Vi vet att det är det. För det finns få tidningar som är så nära sina läsare som Lundagård är.
Nu lämnar vi över pennan till nya redaktörer med nya idéer, ny energi och samma kärlek till det här märkliga, myllrande studentlivet. De kommer att göra den här tidningen ännu bättre.
Så, till Marius, Smilla och Amanda: Vi hoppas ni får ha det lika konstigt, kul och fantastiskt som vi har haft det. Till er som läst oss, tipsat, hört av er, kritiserat oss, berömt oss eller bara gjort våra korsord – tack. Det är för er Lundagård finns. Men nu är det faktiskt dags för oss att gå vidare.
Ledaren publicerades först i Lundagård nummer 4 2025.
