Splittringar generationer emellan är kanske inte av godo, men hur beter sig de äldre i kollektivtrafiken egentligen? Lundagårds kulturkrönikör Bea Lignell frågar sig vad som händer när unga och gamla möts där inga sociala normer råder: På tåget.
Det här är en debattext. Åsikterna som framförs är skribenternas egna.
På ett sätt är jag tacksam över att tåget fylldes till sin fulla kapacitet innan det lämnade sin första station. Det var bara att luta sig tillbaka i stolen, utan falskt hopp om att de följande fem timmarna skulle bestå av något annat än en alltmer öppen kamp om armstöd och benutrymme.
När sittplatserna blivit tagna och alla artiga leenden mellan främlingar hade utbytts jublade jag inombords över att ha den framåtvända fönsterplatsen bland oss fyra som delade på ett bord. Jag drog personligen ner medelåldern bland oss, märkte jag. Utan mig hade den legat i ett bekvämt femårsintervall kring 70-strecket.
Vi rullade iväg. Med en dimmig solnedgång utanför, fulladdade hörlurar och för en gångs skull ihågkomna snacks i väskan låg en mytiskt fulländad tågresa framför mig.
Plötsligt hördes ett ljudklipp av ett barn som ropade något oidentifierbart och skrattade till. Gulligt.
Så spelades det upp igen. Jag sneglade på kvinnan framför mig som hade sin video på högsta volym, med pekfingret hovrande över mobilen i den andra handen. Läsglasögonen nerdragna till nästippen och läpparna i ett spänt litet “o”. Ropet och skrattet hördes en gång till, antagligen ett barnbarn eller bara en välanpassad Facebook-algoritm. Jag vände mig tillbaka mot fönstret.
Fast nu fick det väl ändå räcka. Klippet hade vid det här laget fått en rytm, jag hade kunnat dansa till den plötsliga tretakten i barnets “ha ha ha” i slutet.Men det var fortfarande en relativt tyst tågvagn, och jag var ännu inte vid en punkt där jag var villig att göra mer än att demonstrativt rätta till mina hörlurar. Enligt god sed hoppades jag att eventuella strider i värsta fall kunde lösas med en harkling, ett flyktigt ögonkast åt förövarens generella riktning och en skiftning i stolen istället för ord. Du gamla, du fria.
Då tog den äldre mannen bredvid mig ett samtal med högtalaren på. Någon jag, på snart alltför goda grunder, antog var hans dotter skulle möta honom i Norrköping. Hon hade glömt matgrädden och undrade om hon skulle hinna handla innan hämtningen. Inga problem tydligen, han kunde köpa en kaffe och kolla på tidningarna i Pressbyrån medan han väntade. Vad skönt, då skulle hon hinna tanka på vägen också.
Omkring oss satt stillsamma småbarnsfamiljer, tonåringar lutade mot fönsterrutorna och studenter med laptops på sina utfällbara bordsskivor. Det var lika svårt att ignorera de få störningsmomenten på tåget som att bortse från deras gemensamma ursprung.
En tanke började mot min vilja ta form. En fördom som inte hjälper någon, är alldeles för generaliserande för att rimligen stämma och som aktivt bidrar till klyftor i samhället. Vad är det med den där generationen?
