Att skaffa barn är inte en självklarhet, utan ett egocentriskt socialt arrangemang som bör ifrågasättas. Det menar Jakob Nadir, student.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Parallellt med debatten om föräldraansvar, som var het under sommaren, pågick en annan debatt som var mindre intensiv. Den handlade om varför så få barn föds. Oron verkar vara så akut att svenskar nu måste undersökas för att finna ett svar på paradoxen: Varför föder vi så få barn när vi har förutsättningar som få andra? Är det på grund av dålig ekonomi? Krig och konflikter? Klimatförändringar? Eller en tilltagande osäkerhet kring kvinnors rätt till abort? Somliga har gissat på olika orsaker. Men frågan är felställd. Innan vi frågar varför bör vi istället fråga hur och vad det är som egentligen rättfärdigar barnafödandet till att börja med. I praktiken ställs denna fråga sällan, för att inte säga aldrig.
För mig är barnafödandet ett socialt arrangemang, en social praktik. Denna praktik rättfärdigas genomgående med egocentriska motiv. Biologin har gett oss förutsättningar att föda barn, men där stannar den – på samma sätt som vi har förutsättningen att slåss. Men betyder det att jag bör ge utlopp för min aggression hur som helst?
I praktiken ges vanligtvis följande bevekelsegrunder för barnafödande: ”jag vill bli förälder”, ”jag vill ha en son eller dotter”, ”jag vill rädda min relation”, ”någon måste försörja oss”, ”mina föräldrar vill ha barnbarn”. Eller de mer klassiska: ”Gud vill det” eller” rädda vår ras/kultur/etnicitet”. Jag behöver knappast ge fler exempel för att belysa min poäng. Vid närmare eftertanke har människor verkat vara fastlåsta i detta exploaterande tankesätt.
Barn föds för att andra ska fullgöra sin plikt och härda ut tillvaron medan de själva är vid liv. Om barnet sedan bär konsekvenserna av att ha blivit till – utan samtycke dessutom – verkar det inte bekymra föräldrarna. Vår samhällsekonomi måste gå ihop, tycks det. Man måste så småningom kunna gå i pension med barn och barnbarn, och någon måste naturligtvis försörja tidigare generationer. Vilken exploatering av barn!
I ljuset av detta finns därför föga kärlek i att sätta barn till världen. Ingen mängd kärlek förändrar det faktum att konsekvenserna av klimatförändringar, krig och konflikter, ojämlikheter, smittor och sjukdomar måste mötas av framtida generationer. De saknar dessutom möjligheter att påverka status quo. Då är det värt att begrunda: Vad är skillnaden mellan att ta livet av någon – som vi anser moraliskt förkastligt – och att ge liv åt någon som den inte bett om det?
Nej, det som i själva verket bör bekymra oss är varför barn måste sättas till världen, inte varför färre barn sätts till världen. Man måste gå till botten med det. Nej, det ligger inte i biologin på ett sådant sätt att vi saknar självkontroll och förmåga till rationalitet. Istället bör vi fråga oss: Hur kan man som individ rättfärdiga tillkomsten av barn bortom den härskande egoismen?
Tills vi kan ge ett svar bortom egoism, är det mer kärleksfullt att avstå. Att välja bort barn är inte hat mot dem, utan att respektera deras värdighet. För vad är man annars, om inte cynisk och likgiltig?
Jakob Nadir, student.
