Alla utbytesstudenter ställs inför ett oundvikligt problem: Var ska man bo? När Lundagårds utbyteskrönikör Agnes Moulettes Melchert anländer till Bergen väntar ett andrahandskontrakt – inrett med kaos och kroppsvätskor.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Bergen sålde in sig som en bra plats för en utbytestermin, inte minst tack vare universitetets utlovade bostadsgaranti för alla utbytesstudenter. Bilderna på rummen såg ut att vara tagna ur ett inredningsmagasin. Men när jag väl skulle signera hyresavtalet tillkom plötsligt ny information: Mitt utlovade drömrum var inte bara mitt, det skulle delas. Med någon annan. En främling.
Omedelbart såg jag framför mig hur jag skulle väcka min stackars rumskompis när jag sprang på toa för sjuttioelfte gången mitt i natten, hur musik och telefonsamtal utan hörlurar skulle bli ett minne blott. Först tänkte jag att det ändå inte var så länge, att det kunde vara en chans till livslång vänskap. Sedan mindes jag Virginia Woolfs kloka ord om ett eget rum och tackade nej till avtalet.
Efter veckor av panikartat letande hittade jag till slut en lösning: Ett andrahandskontrakt från en kille som också skulle på utbyte, ett studentboende med delat kök och badrum men med eget rum. Perfekt.
Så, när jag kliver av spårvagnen i Bergen med resväskorna rullande bakom mig är jag full av förväntan. Jag hittar nyckeln, låser upp dörren – och får en chock.
Handtaget blir hängande i låset likt en bruten arm. Lampan fungerar inte och en unken stank av ingrott äckel slår emot mig som en kräkframkallande tryckvåg. Brungula fläckar blommar ut över väggarna, golvet och lakanen. Jag håller andan, kryssar fram mellan tånaglarna på golvet och drar försiktigt ut en byrålåda. Inuti lådan hittar jag en sexleksak, snorpapper, tops med öronvax och otvättade kläder. Överallt ligger damm, mjäll och smulor. När jag drar ut ännu en låda i skrivbordet och det fullkomligen brakar ihop, bryter jag också ihop. Är det här straffet för min ödmjuka integritetsönskan?
Den första helgen tar jag in på hotell och krisringer min bästa vän, men i slutändan finns inga alternativ till att dra på sig gummihandskarna och köpa det starkaste städmedlet. Jag vädrar, hivar ned all skit i plastsäckar och lyssnar på min kompis råd att gå wild and crazy därinne. Försöker göra det till ett spel: tio poäng per tånagel, 50 för använd kondom! Huvudvärken från de frätande ångorna tvingar mig att ta gråtpauser.
Sakta men säkert återfår väggarna sin forna vithet. Jag stoppar vaktmästaren i trappen, vädjar att han ska fixa handtaget och lampan. Åker till IKEA och införskaffar krukväxter och småpryttlar. Hittar ett gratis skrivbord på Marketplace, släpar med en stol från en återbruksfestival och sätter upp mina medhavda posters. Till slut känns det trots allt inte så illa att vara där inne. Kanske är det de allra mest hopplösa rummen som har som störst potential att kännas som hemma, bara man vågar stanna kvar och skura.
