Att växa upp i Lund och därefter bli student är som att låsa upp en ny värld. Mystiken måste utforskas för att uppleva staden till fullo, skriver Lundagårds studentlivskrönikör Ida Möller Johansson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Jag går in på universitetsområdet för första gången och fylls av känslor. Nya tankar slår mig och förväntningarna blomstrar. Detta är alltså området där allting ska hända! Här ska jag ha alla mina föreläsningar, fruktade tentor, första konversationer med nya personer. Här, i det grönklädda kvarteret som kallas Paradis.
Trots att allting känns nytt så är inte Lund det för mig. Jag är född och uppväxt här. Staden är ingen nyhet, tvärtom kan jag den utan och innan. Det är i alla fall vad jag trodde, men med tiden har jag fått lära mig precis hur fel jag hade.
Att gå från att växa upp i Lund till att bli student är som att nå en ny nivå i ett spel, där nya platser och spelfunktioner låses upp. När jag blev lundastudent kändes det som att en helt ny halva staden av blev synlig. Det fick mig att börja fundera. En uppväxt här innebär en ständig närhet till universitetet: man möts tidigt av begrepp som akademisk kvart eller nation, och det känns tydligt att staden livnärs av studentlivet. Trots det kände jag mig aldrig som en riktig Lundabo.
Lundaandan rycker tag i studentens hand och tar den med sig. Man får springa utklädd genom Lundagård under nollningen, dansa på nationerna, gå på bal och sittning eller släppa loss i ett studentspex. Allt det som gör staden levande får man äntligen vara en del av.
Valet att stanna kvar i sin hemstad efter studenten hade nog inte varit så enkelt om det inte vore för det lite mystiska som ligger över Lund. De flesta vet att Lund är som mest levande under terminerna, särskilt när nollningarna fyller staden med skratt. Att staden sedan töms på folk och tystnar under sommaren är svårt att missa. Stadens rytm styrs av studenterna och det är något alldeles speciellt med att välkomnas in i rytmen – det är mystiken och charmen bakom Lund. För en gångs skull är det den yngre generationen som leder.
Förmodligen är det därför jag inte var redo att lämna Lund efter gymnasiet. Det riktiga Lund var bara ett ansökningsbesked bort.
För att hitta det magiska med staden räcker det inte att växa upp här: Man måste bli student för att låsa upp den världen. Så jag fortsätter igenom Paradiskvarteret, på väg till terminens andra föreläsning. Sommaren kämpar sig kvar och ut ur föreläsningssalarnas fönster syns fortfarande den grönklädda omgivningen. Jag förstår varför kvarteret har fått sitt namn. Det får mig att tänka på min framtid som student och undra – kommer det fortfarande kännas som ett paradis under tentaperioden?
