En pojke letar efter sin försvunna syster i lägret Campo. Under en vecka får han lära sig om sin systers tid i lägret och den inverkan hon hade på människorna där. Mörk materia är Balsam Karams tredje roman och den avslutande boken på rymdtrilogin.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
“Jag minns den stunden mycket väl – jag minns att jag såg på henne och förstod att hon hade blivit en annan – att hon ville fortsätta leta – att hon kanske aldrig skulle sluta leta” berättar pojken för Solrostuggans folk efter att ha ankommit till Campos. Han letar efter något spår som skulle kunna leda honom till sin syster Mende, som har varit försvunnen i tre månader. Hon hade tidigare gett honom adressen till lägret och sagt att han alltid kunde be om hjälp där om det så behövdes.
När pojken ankommer till Campo vet han varken var Mende befinner sig eller vad som hände under den tid då hon befann sig i Campo. Han vet inte heller vad som hände med Rozalin, Mendes bästa vän, men han misstänker att det har något att göra med Mendes försvinnande. Under veckan då berättelsen utspelar sig får pojken ta del av berättelser från Mendes tid i lägret, och bildar sig så småningom en bild av livet som hans syster levde.
När jag läste Singulariteten, Balsam Karams andra roman, lockades jag av romanens tempo och stil, som behålls i Mörk materia. Balsam Karam använder ett känslosamt, enkelt och poetiskt språk genom hela boken, och håller läsaren fången till romanens sista mening. Att berättelsen är fylld av kommatecken och att meningarna kan bli så långa att de täcker en hel sida är bara en fördel. Det gör det enklare att förstå den komplexa världen som karaktärerna lever i, där förändringar sker hela tiden utan att någon har tid att bearbeta dem. Karaktärerna är tvungna att minnas en tid där allt var enklare – som tiden där Mende var en del av Campo – medan de i berättelsens “nu” måste fortsätta överleva i en värld fylld av sorg. Kommatecknen gör inte läsaren uttråkad, utan får den att bara vilja veta mer och mer, och sedan lite till.
Världen som målas upp i Mörk materia är allt som man vill ha i en dystopisk roman, och ännu mer. Det finns tillräckligt med sorg, våld och katastrofer, men det finns även hopp i slutändan. Eller åtminstone en oas mitt i allt det destruktiva, i form av det samhälle och gemenskapen som finns i Campo. Det får mig att tänka på det parallella samhälle som huvudkaraktären i Fahrenheit 451 ingår i när boken slutar. På samma sätt som i slutet av Fahrenheit 451 hittar karaktärerna i Mörk Materia sätt att komma bort från majoritetssamhället och överleva på sina egna villkor.
I Mörk materia befinner sig karaktärerna i en värld som tvingar dem att ständigt kämpa för sin överlevnad. De lever i en värld där de oftast behöver fly från krig, diktaturer, och misär, men de som hittar hem till Campo har en ny chans. De kan antingen skaffa ett nytt liv i deras lilla samhälle eller ta chansen och korsa gränsen för att fortsätta resan mot ett bättre liv. Balsam Karam påminner läsaren om vikten att hålla hårt i sin mänsklighet även i de mest katastrofala scenarierna. Mörk materia existerar i en alltmer individualistisk värld som en påminnelse om att gemenskapen förblir vårt enda hopp i en samtid fylld av osäkerheter.
