Mindre än ett år efter världsturnén inleds en ny Swift-era av dekadens, glitter och romantik. Men med ytliga texter och ett utspätt popsound är det som att serveras vattnig saft i ett champagneglas.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
The Life Of A Showgirl handlar till hög grad om Swifts förhållande med amerikanska fotbollsspelaren Travis Kelce. Deras relationsdynamik har hon tidigare beskrivit som ”you know how to ball, I know Aristotle” och mer nyligen kom hon med nyheten att ”your English teacher and your gym teacher are getting married”. Som självutnämnd informell engelsklärare åt sina fans är det därför anmärkningsvärt att ett genomgående tema i albumet verkar vara en bristande läsförståelse.
I den inledande ”The Fate Of Ophelia” beskriver Swift via anspelningar på Shakespeares Hamlet hur kärleken räddade henne från tragedins rand. Under pjäsen drivs Ofelia till vansinne i det patriarkala danska hovet, där hon kastas mellan motstridiga krav och nedlåtande kommentarer från de tre männen i hennes liv. Hennes öde, att drunkna i en bäck medan hon sörjer sin fars död och Hamlets avvisande, menar Swift att hon själv undkom tack vare det enda Ofelia inte hade: ytterligare en man.
Textstycken som ”If you’d never come for me I might’ve drowned in melancholy […] all that time I sat alone in my tower” lägger ännu en dimension till Swifts sagotolkning av pjäsen: har hon rentav förväxlat Ofelia med Rapunzel?
”Wood” är ytterligare en kärlekssång bestående av metaforer och ordlekar med den språkliga finessen hos en sexuellt frustrerad tillika oerfaren tonåring. Men när skämtsamma referenser till träd och trollstavar följs upp av ”poetiska” formuleringar som “His love was the key that opened my thighs” uppstår frågan om Taylor Swift ens är med på sitt eget skämt.
Låtarna vars subjekt inte är Travis Kelce är ironiskt nog albumets mest emotionellt sårbara. ”Father Figure” berättar ur två perspektiv om ett snårigt mentorskap. ”Eldest Daughter” är ett minnestal för en avkapad barndom efter att ha tvingats växa upp för fort. ”The Life Of a Showgirl” med Sabrina Carpenter är en bitterljuv skildring av jakten på framgång som kvinna i underhållningsindustrin. Intima texter och komplexa ämnen med en dramatisk prägel: detta är Taylor Swift i sitt esse.
Men även i albumets relativa höjdpunkter krävs en del självkontroll hos lyssnaren för att behålla allvaret, exempelvis när refrängen till en långsam ballad inleds med ”But I’m not a bad bitch, and this isn’t savage” till ett melankoliskt piano.
The Life Of a Showgirl utlovade glamour och mystik, men kanske borde förväntningarna ha sänkts redan vid den AI-genererade marknadsföringen. Med sitt kommersiella sound och sina banala låttexter levererar albumet snarare det man förväntar sig ur klädbutikers högtalare i en glesbefolkad inomhusgalleria. En sak är säker: Reklamkampanjen för nästa kemiskt apelsindoftande gourmandparfym har fått sitt självklara soundtrack.
