En termin utomlands innebär möten med nya kulturer, på gott och ont. Lundagårds utbyteskrönikör Elsa Jansson har sett Australiens baksida – i sitt kollektivboende.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Innan flytten till Australien trodde jag att jag visste precis hur det var att bo i kollektiv: Jag hade redan delat korridor med 14 andra i Lund och tyckt att det var toppen. Jag föreställde mig att kollektivlivet i Melbourne skulle bjuda på samma gemensamma middagar, skratt i köket och små vardagsäventyr med mina nya rumskamrater.
Tji fick jag.
Boendesituationen här är, milt sagt, ingen dröm: En bostadsbrist betyder att man får nöja sig med det som dyker upp. I jakten på att hitta ett ställe att bo laddade jag ner en app som lovade att jag skulle hitta min perfect match i boendeform. Jag fyllde i mina önskemål: nära universitetet och inte alltför dyrt. Snart dök ett lovande alternativ upp. En kille hyrde ut ett rum i sitt hus, så jag och min pojkvän åkte dit för att titta. Han verkade trevlig, avslappnad – ja, ett riktigt kap, tänkte vi.
Vi bestämde oss för att flytta in och i början flöt det på rätt bra. Huset hade en bohemisk känsla med rökelser och Buddha-statyer. Hyresvärden hade visserligen skorna på sig inomhus (något som visade sig vara mer regel än undantag här) och verkade inte särskilt bekymrad över om disken faktiskt blev ren eller bara fick en symbolisk sköljning. Men det var väl… charmigt, på ett australiensiskt sätt?
Sedan kom verkligheten ikapp.
Det dröjde inte länge innan jag insåg att vi levde i olika världar. Han är runt 45 år och jobbar sju dagar i veckan. Han pratar oavbrutet om att Jesus förmodligen var homosexuell eftersom han umgicks med män i öknen, samtidigt som han påstår att homosexualitet är det mest onaturliga som finns. Som ni kan tänka er, blir våra samtal något obekväma. Nu känns det nästan som att jag är en inkräktare i mitt eget hem – så fort jag hör hans steg i hallen skyndar jag mig till mitt rum.
Att flytta in i ett hus med en främling är lite som ett grupparbete i skolan. I bästa fall kommer man överens, men ofta känns det som att alla längtar efter deadline.
Jag trodde att jag skulle hitta min perfekta matchning. Istället blev det en krock – mellan kulturer, värderingar och diskfilosofier. Men det är väl också det man får räkna med när man flyttar till andra sidan jorden: Man lär känna människor som är helt olika en själv, och tvingas navigera vardagen tillsammans. Vissa dagar skrattar man åt olikheterna, andra dagar skriker man i kudden.
När jag lämnar Melbourne kommer jag nog minnas min hyresvärd med ett svagt leende. Han har inte bara lärt mig känsloreglering och argumentationsteknik, utan även att vissa strider inte är värda att ta – men alla skratt som kommer på kuppen är det.
Och tills vidare så tassar jag på tå och hoppas på att Buddha-statyerna helar mig.
