Världen förändras ständigt, och vårt romantiserande av det förflutna upphör aldrig. Lundagårds kulturkrönikör Felix Perklev inser att det finns en tvåhjulig oas av beständighet som står och rostar utanför fönstret
Retromania – vurmen för det kulturellt förflutna, känslan av släktskap med dåtiden. Den infinner sig när jag sitter i en läsesal med gröna bordslampor, eller dricker öl på en inrökt bar i en europeisk huvudstad. Den blir tyvärr alltmer sällsynt i en värld av AI-genererade reels och konstant förändring. När jag en morgon gräver i fickan efter cykelnycklarna inser jag dock att en central del av mitt liv förblir orörd av tidens skoningslösa kraft.
Uppe på sadeln är året 2025, 1974 såväl som 1892. Två pedaler, två trasiga lysen och en näringsfattig frukost ska ta mig mot dagens plikter. Cyklandet har inte förändrats ett dugg. Cykeln verkar vara en institution som vägrar moderniseras. Den är i stort sett oberörd av digitalisering, politisering och kommersialisering. Den fortsätter skänka oss frihet, gnissel och vind i håret. Att cykla idag, såväl som för ett sekel sedan, är att muttra i uppförsbackar och att inte titta sig ordentligt över gatan man korsar. Just därför är cykeln en trygg punkt för mig – en generationsöverskridande konstant i en värld som i övrigt rusar framåt.
Kanske handlar det om cykelns förmåga att frammana frustration. I en värld av bekvämligheter, där vi ständigt lotsas genom digitalt strömlinjeformade processer finns våra vanvårdade och oservade cyklar där för att göra oss ödmjuka. Den får oss alla att krypa ned lika handfallna på asfalten, för att med oljiga och stelfrusna fingrar börja rycka i en kedja som hoppat av. Tid och rum löses upp, och det senaste århundradets tekniska framsteg upphör att existera. Jag, en universitetsstudent år 2025, står plötsligt inför samma utmaning som en skomakare sen till jobbet år 1923.
Jag märker hur mina varma känslor för cykelns kulturarv riskerar att göra mig till en konservativt klagande 50-talist. När jag flåsar uppför Lunds backar och ser malliga vålnader susa förbi blir jag mörk i sinnet. El-cyklisternas högmod hotar cykelns analoga natur. Jantelagen vibrerar i bröstet. Jag vill stoppa dem, fråga vad som ger dem rätten att höja sig över en så dyrbar tradition. Med detsamma blir jag Ulf Brunnberg som ryter till om Saltkråkans nya filmatisering.
Jag samlar mig, väljer trots allt att lutherskt sänka blicken, ner mot mina pedaler och brännande lår. I min egen stilla takt får jag känna mig folklig när jag trampar på min bedrövliga cykel, vars kedja låser sig i nästa sekund. Året är 2025, 1974 och 1892, och jag är 10 minuter sen till en föreläsning på en cykel jag hatar.
