Regissören Luca Guadagnino återvänder i After the Hunt med ett porträtt av samtida cancel-kultur, positioneringstörst och identitetssökande. Det hela är inrymt i en hierarkisk mansdominerad sfär: Den filosofiska fakulteten på Yale.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Berättelsen tar avstamp i en tillställning hemma hos universitetsprofessorn Alma Imhoff (Julia Roberts) och hennes man Frederik (Michael Stuhlbarg). Det bjuds på samtal om viktiga filosofiska frågor och mat tillagad av hushållerskan – vi placeras i den intellektuella elitens vardagsrum. Vad som ser ut som en fest är egentligen en teaterscen: det är meningen att de inbjudna studenterna ska visa vad de går för. Almas närmsta kollega och kärleksintresse Hank (Andrew Garfield) är också där. Han kommer att bli en nyckelperson i dramat.
En av de utvalda studenterna, Maggie (Ayo Edebiri), anklagar Hank för att ha våldtagit henne efter festen. Vem ska Alma stötta? Hur förenar man sina ideologiska ståndpunkter med de känslor som väcks? Vad är hon villig att riskera? Det hela blir snabbt politiskt. Maggie är svart, och HBTQ-person, men också så pass förmögen att hennes familj finansierat stora delar av campus. Hank är en vit cis-man. Kärnan är att maktobalanser aldrig kan jämnas ut fullständigt. Det finns för många parametrar, vilket grumlar synen på rättvisa. Filmen motsäger sig svartvita tolkningar, den gestaltar istället en gråskala. Att komma med en ny vinkel när man behandlar sådant som samtycke, Gen Z och woke-rörelsen är svårt. Jag kan inte släppa tanken på att det känns gjort.
Filmens styrka ligger inte i dess handling, då den tyvärr lämnar en oberörd, utan i scenografin, skådespelandet och manuset. På sina ställen är den så bisarr att det blir uppiggande. Almas man är en excentrisk psykoanalytiker som tar på sig rollen som försummad hemmafru utan att någon bett honom. Han lagar avancerade middagar som hon struntar i att komma hem till, masserar hennes fötter och frågar hur hon mår egentligen när hon kommer hem sju timmar för sent. Det är en film som vill vrida och vända på förväntade könsroller och provocera fram eftertanke. Jag vet inte riktigt om den lyckas. Det känns för uppenbart.
Som åskådare känner jag starkt att jag borde reflektera över mina förutfattade meningar och min moral, men jag vill inte. Karaktärerna känns inte tillräckligt levande för att jag ska göra mig besväret. Trots det blänker filmen till då och då. Skådespelarna är fantastiska och manusförfattaren Nora Garrett har förmågan att brodera vackra saker på en rätt trist och intetsägande filmduk.
Vi får aldrig veta om Hank är skyldig eller inte. Det är inte det viktiga i den här berättelsen, utan teman som avstånd, närhet, makt och framgång. Hur beter vi oss mot varandra? Vad accepterar vi från andra? Var vi drar våra gränser och hur de skiljer sig beroende på sammanhang är centrala frågor. Alla är goda och onda samtidigt. Synd bara att handlingen, som annars hade vart drabbande, framstår som så krystad.
