Korridorsboende är en lika självklar del av studentlivet som nationsklubbar och tentor. Under pandemin var samboende det enda motgiftet mot ensamhet, men idag är inställningen annorlunda. Nu räcker det , tycker Lundagårds studentlivskrönikör Ella Kullgren – det är dags att börja älska korridoren igen!
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Den konstiga tjocka lukten, den som bara finns i Delphis korridorsrum, slår mot mig direkt. Min syster har flyttat till samma område där jag en gång bodde, vilket innebär en nostalgitripp varje gång jag hälsar på. Jag minns listerna där riktigt stora silverfiskar bodde, och den söndriga glödlampan i hallen som jag inte orkade byta.
Jag flyttade till Delphi i januari 2021. Tredje vågen av pandemin hade precis slagit och jag började känna mig uppgiven över att studentlivet inte blivit som jag förväntat mig.
Men kanske var det just pandemin som gjorde min korridor så bra: När vi tvingades stanna hemma började vi leva ett studentliv tillsammans. Vi började dricka och festa på riktigt. Visst kom Securitas några gånger, visst kryllade köket med bananflugor och ibland hörde vi lite för mycket av varandra genom de tunna väggarna. Men man tar vad man får under en brinnande pandemi, och när vi alla fick corona samtidigt kunde vi till och med spendera karantänen tillsammans.
Tack och lov varade inte pandemin för evigt, och efter bara ett halvår började folk flytta ut. AF Bostäder fick nog av festandet i Delphis dubbelkorridorer och bestämde sig för att bygga en vägg rakt genom vårt vardagsrum. Korridoren gick från vodkashots och dunkande musik till te framför teven. Jag hade själv börjat tröttna på festandet och hade inte nödvändigtvis något emot förändringen. När samhället öppnades upp igen blev behovet för korridorslivet mindre.
Nu bor jag i en tvåa och har alldeles för många möbler för att kunna flytta tillbaka till något mindre. Jag är glad över kaoset jag fick uppleva med relationsdraman och ett delat kök, jag träffade en av mina närmaste vänner på det sättet.
Därför känns det tråkigt att jag nuförtiden hör folk klaga på korridorslivet. De vågar inte gå ut i köket när någon annan är där och alla vill flytta till en etta. Jag antar att folk föredrar starkare kontroll över sitt sociala liv än det korridoren ger. Ska man vara kompis med sina grannar måste man vara beredd på att stöta på dem även när man inte tvättat ansiktet eller borstat tänderna.
I vårt hyperindividualistiska samhälle tror jag att korridorsboende kan lära oss att leva med varandra, bli mer anpassningsbara och förstå varandra bättre. För den som bara har bott hos sina föräldrar är det ett bra första steg ut i vuxenlivet. Dessutom lär man sig att uppskatta sin etta mycket mer när man fått uppleva alternativet. Silverfiskar och lyhördhet till trots kan korridoren bli ens favoritplats om man ger den en chans.
