Med sin nya föreställning Medusa bevisar Jesperspexet ännu en gång varför de prisats som svenska spexmästare. Föreställningen om antik grekisk mytologi svämmar över med musik och teknik som skickligt framställs med Lundaperspektiv och samtidsnerv. Under kvällens genrep blandas nytt med gammalt och humor med satir i sann spexanda.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Kön utanför borgen slingrar sig långt ut i Lundagård och salen fylls snabbt av spexentusiaster. I den fullsatta salongen på AF-borgen trängs LTH-personal för att avnjuta kvällens genrep.
Föreställningen spelar på antika grekiska myter och kända karaktärer som får nytt liv i spexig form. Athena är i slutskedet av att bygga Parthenon. Det enda som saknas är statyerna av hennes gudomliga kollegor: Afrodite, kärlekens gudinna med många bollar i luften, Poseidon, antika greklands ”mansplainer”, Zeus med sitt svängiga humör och Hades med sitt annalkande födelsedagskalas. Athena är otålig och försöker påskynda byggprocessen genom att anlita en mystisk skulptör som arbetar med rasande fart. Men skulptören är nästan för snabb, och när misstankar väcks kommer Thea, Atens aspirerande hjältinna, springandes för att lösa gåtan.
Som spexet utvecklas fortsätter det mytologiska temat: Oidipus får en incestuös kärleksförbannelse och Ikaros begär högre och högre tonartshöjningar. Sapfo är en lågbetald poesi-langare och Midas sjunger om hur sandet blev till guld. Theas bror Miklos är en klar publikfavorit. Som hälften minotaur, hälften sjöjungfru behöver han sprattla sig fram över scenen gång på gång till publikens rungande applåder och skratt.
Aktuella utrikesnyheter blandas med lundensiska snackisar genom hela spexet, kommentarer som är både komiska och satiriska på samma gång. Trumps senaste hyss, Dermot Clemengers klavertramp och det blåsiga vädret vävs in i dialogen, likaså manifesten som uppkommit i studentlivet gällande sex och Malmö nation. Resultatet är ett spex som smidigt rör sig mellan myt och samtid, internetskämt och samtida politik – allt med en träffsäker självklarhet.
Det är först i början av andra akten som vi får träffa den titulära karaktären Medusa. Väl inne i hennes grotta får publiken lära sig att Medusa har en problematisk relation till sina krafter och har till och med blivit medlem i stödgruppen Vi som försöker bli av med vår förbannelse. Hon är fast besluten om att sluta förvandla folk till sten, men kan inte riktigt hålla sitt beroende i styr när det blir fest. Kostymavdelningen ska ha eloge för sitt fantastiska arbete med alla scenkläder som är både välgjorda och minnesvärda, men också för det faktum att kläder och smink utvecklas under spexets gång.
Foto: Johan Larsson.
Det är svårt att peka ut svagheter i Medusa som för det mesta rullar fram felfritt. Att Jesperspexet har haft ett finger med i leken sedan 1966 syns tydligt i deras professionalitet. Allt från manus till timing sitter som det ska, och alla skämt landar hos publiken som det är tänkt. Det enda som dock är lite av en besvikelse är när publiken inte tar tillfället i akt och lockar fram fler kupletter. Varje kuplett är utsmyckad med nya texter, nya skratt och spännande vändningar, något jag gärna hade sett mer av under kvällen.
Inte bara är dekoren fantastisk utan Jesperspexet briljerar verkligen med ljussättningen. Med enkla medel förvandlar de scenens karaktär till en helt annan genom att leka med ljus och färg, vilket gör föreställningen dynamisk och nästan magisk. Att Jesperspexarna har sina rötter i LTH är något som verkligen lyser igenom i de tekniskt visuella aspekterna av föreställningen. Musiken är en av kvällens absolut största höjdpunkter: Både orkester och sångare briljerade. Berliner marsch lät så som Berliner marsch ska låta, och klassiska musikalstycken blandas skickligt med mer moderna låtar. Mina personliga favoritlåtar från kvällens genrep var Valet och kvalet (Calleth you, Cometh I) och cell block tango som final innan pausen.
Aldrig har jag varit på ett spex som springer förbi som denna – Medusa är ett bevis på att tiden går fort när man har roligt. Det är svårt att inte förundras av berättelsen, skratta åt alla guldkorn och sitta på helspänn för nästa vändning eller rappa kommentar.
När jag lämnar AF-borgen är kvällen råkall och vinden knuffar mig hemåt, men inombords är jag varm efter ett spex som lämnat även mig förhäxad.
