Dagens studenter behöver konstant anpassa sig till nya sociala medieklimat: Från Instagram till Facebook och nu Linkedin. Precis när Lundagårds studentlivskrönikör Isak Wickholm tror att han har koll på läget inser han att han missförstått allt.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Jag levde länge med tron att Facebook var för fossiler. Ett fyrkantigt och förutsägbart fenomen som tillhörde mina föräldrars generation – inte alls lika färgglatt, filterfullt och flerfunktionellt som apparna jag använt under tonåren. Men när flyttlasset gick mot Lund insåg jag att jag saknade de kommunikationsverktyg jag behövde. Instagram och Snapchat hade spelat sin roll och den blåa urmodern till sociala medier var nu det enda rätta.
På Facebook upptäckte jag värld efter värld som hjälpte mig navigera i denna mångbottnade studentdjungel. Söka bostad, hitta novischgrupp, förstå nationer, köpa en lampa till korridorsrummet – plattformen kunde lösa alla mina bekymmer. På det blåa vuxenmediet slipper man dessutom selfiekulturen, storyspammen och självhävdelsen som präglat tonårens medieklimat. Här presenteras vänners livsuppdateringar med precis den måttfullhet som omgivningen kan intressera sig för. Ser man på, hon har börjat engagera sig i det spexet! Oj, han fyller år idag! Nämen, vad trevligt med en selfie, den senaste profilbilden var ju från nian. Porträtteringen är återhållsam och anständig, värdigt nog för en tjugotreårings onlineavtryck.
Det skulle dock visa sig att jag inte alls lyckats förstå mig på studenternas medieklimat. Som från en dag till en annan fanns en ny app på allas läppar: LinkedIn. Jag hade trott att Facebook var studenternas främsta forum, men fick snart inse att det fanns ytterligare en nivå. Nu skapas profiler på en plattform där gränserna mellan studentillvaro och yrkesliv suddas ut. Vuxenvärlden är så påtaglig på LinkedIn att det lekfulla, som en gång var sociala mediers signum, har gått helt förlorat.
Vänner som tidigare nöjde sig med ytliga selfies publicerar nu istället kostymklädda porträtt, gärna tagna i samband med gästföreläsningar. Andra, som annars aldrig kommenterar på Instagram, fyller plötsligt kommentarsfälten med innerliga lyckönskningar inför bekantas nya ämbeten. Jag hänger inte med i utvecklingen. Det är som om mina vänner lärt sig ett nytt språk fyllt av framgångsromantiska floskler. De är inte längre studenter, utan stoltserande karriärjägare i färd med att införliva arbetslivets normer. Det är främmande, och alldeles för vuxet.
Samtidigt är det svårt att klandra någon som använder nätverket. För att ha en chans på arbetsmarknaden kommer även jag förr eller senare att behöva rätta mig efter detta nya medieklimat. Än är jag dock inte redo att fullt ut delta i ett forum präglad av yrkeslivets krav, prestigen väcker snarare en avsmak för sociala medier i stort. Men kanske är det inte dem jag vill bort ifrån, utan vuxenvärlden själv.
