Duktiga flickor är ute och manipulativa tjejerna är inne. Nyversionen av Wuthering Heights och Amanda Romares senaste roman är bara några populärkulturella bevis på detta faktum. Den senaste månadens kulturkonsumtion har för egen del präglats av klandervärda tjejer: De gör fel och är dumma men de älskas ändå.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Samhällsdebatten pulserar het: Amanda Romare behandlar sin pojkvän vedervärdigt eftersom hon är rädd för att sluta vara attraherad av honom om han blir tjock. I den autofiktiva boken beskriver Romare hur hon tvingar pojkvännen att gå på Ozempic. Taget ur sin kontext låter det galet. Och det är det också. Det bör finnas starkare gränser mellan oroliga tankar och odugliga handlingar. Samtidigt är boken ett kulturellt projekt och i kulturen måste väl ändå även det hemska få synas? Om kulturen ämnar att visa det mänskliga så bör inte de skitiga kvinnorna filtreras bort. Judas har mött diverse kritik och jag, och många med mig, frågar mig om detta ramaskri är rotat i något annat än objektiv kritik? Där finns också en dimension av kritiken som är präglad av en begränsande kvinnosyn där passiva och felfria kvinnor premierats.
Även i Emerald Fennells Wuthering Heights är tematiken liknande. Både Cathy (Margot Robbie) och Heathcliff (Jacob Elordi) är destruktiva, och ännu mer problematiska blir de tillsammans. Regissören rör sig på gränsen mellan det som är äckligt och romantiskt. Fascinationen av det som är fullkomligt förbjudet men ändå åtråvärt syntes redan i Fennells Saltburn (2023), som bland annat innehöll den vidrigaste formen av gravskändning som någonsin skådats. Huvudpersonerna i filmen, inspirerade av Brontës verk, plågar och tar fram det värsta ur varandra, samtidigt som de helt ofiltrerat kan vara sig själva och älska med allt de har.
De självutnämnda ”snälla killarna” jag har runt mig förstår inte hur tjejer kan tycka att Wuthering Heights överhuvudtaget är att betrakta som romantisk. Vad är det de egentligen tycker är så intressant med dessa smutsiga och smått våldsamma män, undrar de? Varför förkastar vi inte de destruktiva relationerna som Cathy och Heathcliff är sinnebilden för? Kan det vara så att vi tänder på förnedring? Eller så är det kanske så att kvinnor också kan uppskatta konst utifrån annat än våra sexuella preferenser. Jag tror vi finner något vackert och befriande i att se hur två ruttna personer är så förkastliga att de endast funkar för varandra. Filmen är ett bevis på att våldskapitalet börjat tillfalla kvinnor än mer, inte bara i verkligheten utan även i konsten. De toxiska flickvännerna har tagit tillbaka lite av den makt som annars bara är männens, på gott och ont.
Förklaringen till den kulturella trenden ligger i tron till en kärlek som trotsar människans brister, snarare än en dragning till manlig dominans. Det finns en emancipatorisk dimension i det. Att även flickvänner kan få vara bristfälliga och problematiska men älskas ändå. I berättelserna får vi bekräftelse på att man inte måste vara absolut genomgod för att ändå få älska och älskas. Och kanske är det så att fascinationen över dessa relationsporträtt ligger i att fiktionens värld låter oss utforska det som inte är ett ideal?
