I Köpenhamnstrilogin tar Tove Ditlevsens självbiografiska svit steget från sida till scen. Citat och detaljer har omsorgsfullt valts ut för att skapa en textnära tolkning, samtidigt tillåts scenkonsten tänja på, förstärka och ibland överdriva materialet, det menar Lundagårds kulturrecensent Agnes Moulettes Melchert.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Teater
Köpenhamnstriologin
Originaltext: Tove Ditlevsen
Dramatisering och översättning: Tom Silkeberg
Spelas: 21 mars–7 maj på Malmö Stadsteater
Föreställningen inleds med att berätta om Tove Ditlevsens för tidiga död, men backar sedan bandet till 1920-talets Vesterbro, där arbetarklassens trångboddhet sätter ramarna för hennes tidiga liv. Det är en rå tillvaro där olyckan slagit till efter att fadern blivit arbetslös. För den unga Tove (Kajsa Ericsson) tycks orden vara den enda verklighetsflykten. Men när hon med en liten galopperande dans presenterar sina författardrömmar för familjen, kvävs de i samma sekund som de uttalas. Fadern Ditlev (Erik Olsson) avfärdar drömmen med att det inte är någonting för kvinnor.
Trots att barndomen känns som en trång kista lyckas Tove växa ur den och in i ungdomsåren, då hon får anställning som hembiträde åt en rik familj. Andra världskriget härjar, men allt Tove drömmer om är att hitta någon som vill trycka hennes dikter. Som sidosyssla svarar hon på inskickade frågor i en tidningsspalt. Läsarbreven gestaltas av Johanna Malm, som mimar läsarnas rådvilla röster samtidigt som hon obevekligt närmar sig Tove likt en jaktlysten reptil.
Pjäsens mörker svartnar i dess andra akt. I starka scener skär sig Tove i armen med en brödkniv, genomgår en olaglig abort och träffar sin tredje man som gör henne beroende av petidin. Genom hela föreställningen finns en kroppslig intensitet som förstärker det obehagliga genom ryckiga, upprepade rörelser som inte tar sig någonstans.
Dramatiseringen – influerad av en hauntologisk idé om en nutid hemsökt av det förflutna – gör att tiden aldrig känns stabil. Vi befinner oss i ett tillstånd där allt redan har hänt och samtidigt håller på att ske. Det autofiktiva formatet låter Tove lägga ord i de andra skådespelarnas mun, och på så sätt kan handlingen berättas fram på ett sätt som ger en gnutta kontroll i kontrast till maktlösheten som utspelar sig.
Som allra mest total är ångesten när Tove slås in i en enda lång gasbinda som ett uttryck för hennes klaustrofobiska desperation, en scen som inte går att se utan att själv få andnöd. Att föreställningen spelas just på Intiman skärper stämningen: Det lilla rummet har större potential att krympa och känns mot slutet som en bottenlös skräck-kapsel. När Tove läggs in på en psykiatrisk avdelning smälter röster och ansikten samman med den hackande musiken och flimrande ljussättningen i ett närmast schizofrent tillstånd.
Ericsson briljerar med en knivskarp närvaro i sin rolltolkning, och även Karin Lithman passar som hand i handske i sina roller, ofta spelar de med uppspärrade ögon och överdriven mimik. Trots strålande skådespelarinsatser känns det stundom som att det absurda hade kunnat tonas ned något. Den skruvade skevheten skulle kunna förstås som ett sätt att balansera upp pjäsens svärta, men överskuggar Ditlevsens egna uttryck och påminner snarare om Alice i underlandet.
I slutändan är Köpenhamnstrilogin en otrolig föreställning som inte bara berättar om ett liv, utan gestaltar hur det känns att leva det: Instängd i en kropp, i minnena och i en historia som vägrar släppa taget. Det är obehagligt och stundtals överväldigande, men också omöjligt att inte beröras av.
