Barnevalen tar besökare på en resa genom Vintergatan där det bjuds på lättsam kuriosa för barnen och snuskiga skämt för studenterna. Planeter och manus hjälps åt med att skapa ett oemotståndligt nöje fullt med skratt och genomtänkt humor.
Det här är en recension. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Redan från start är energin på topp i skådespelarskaran. Publiken sitter på helspänn och spänningen är olidlig. Det är färgglatt och roligt och vi har ingen aning om vad som komma skall. Från första stund har gänget på scen publiken i sitt järngrepp, och de släpper inte åskådarna förrän berättelsen nått sitt klimax – en välgjord, genomtänkt och rolig Barneval senare.
Uppsättningens styrka beror på mycket, men framförallt är manuset riktigt bra. Det lyckas få med tramsigheter som alla generationer kan skratta åt. För barnen finns det pruttskämt från gas-planeterna Jupiter och Saturnus, 67-skämt och otaliga referenser till låtar från Mello och Eurovision Song Contest. Skådespelarnas scennärvaro är insugande och energisk på ett sätt som även de minsta barnen kommer att älska.
Det riktiga guldet ligger dock i hur manuset lyckas fånga det studentikosa och det samtida. Snuskskämten är oändliga, men skickligt inbäddade i ett manus som bara vuxna kommer att förstå fullt ut. Planeten Tellus pratar om att det är naturligt med lite buske och den ignoranta kill-planeten Jupiter tror att galaxens pärla norr om venusberget är en myt. Det får publiken att känna sig smart – och att skratta rakt ut. Den komiska tajmingen sitter som en smäck.
Skådespelarinsatserna är också mycket starka och extra beröm är på sin plats för planeterna Merkurius, Neptunus och Mars som alla lyckas fånga en barnslig sprallighet samtidigt som de aldrig bryter karaktär. Merkurius insats är i paritet med gänget i sommarlovsmorgon.
Sånginsatsen och känslan av ensamhet som det Svarta hålet förmedlar i sin cover av Adeles ”Love In The Dark”, är ett välkommet allvarsamt inslag med tydlig sensmoral. Rollbesättningen är helt enkelt riktigt bra och samspelet skådespelarna emellan likaså.
Det enda som inte känns modernt och nytänkande är de uppblåsta och pantade planeterna Jupiter och Saturnus som nödvändigtvis ska vara skåningar. Det känns lite gjort och väntat. Men förutom det förtjänar manusgänget och regissören stående ovationer för vad som troligen kommer bli celestialkarnevalens mest uppskattade nöje.
