Att hitta boende inför en termin utomlands kan vara en riktig pärs. Lundagårds utbyteskrönikör Fredrika Andersson reflekterar över det seglivade projektet att hitta ett hem i en metropol.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Förväntan, nervositet, glädje, frustration – allt det och lite till har jag upplevt inför min utbytestermin i London. Inget har dock frammanat det sistnämnda lika mycket som jakten på bostad.
När jag tidigt i våras fick veta att jag inte kunde få studentrum via universitetet började jag direkt söka boende, ett minst sagt komplicerat projekt. Efter några månader framstod bostadssituationen i Lund som en utopi jämfört med London. Hyreskontrakt kortare än ett år verkade inte existera och ofta krävde hyresvärdar en borgensman från Storbritannien som kunde gå i god för mig.
Hyrorna var dessutom chockerande höga. Till en början tänkte jag att ungefär nio tusen kronor skulle räcka som månadshyra för ett rum i någon av Londons mindre trendiga stadsdelar. Ack så fel jag hade. När jag filtrerade en hemsida för korttidsboende efter min budget dök bara tre annonser upp – för tre garage. Det var tydligen allt jag hade råd med.
För mig är detta tillfälligt, men för britter är det vardag
Jag förkastade garagen och fortsatte jakten, nu med en höjd budget. Visst borde tio tusen kronor i månaden räcka? Jag ringde upp en organisation som har hand om studentbostäder. En man vid namn Harry svarade och meddelade att det billigaste rummet, med delad toa och kök, kostade tretton tusen kronor. När Harry märkte av min besvikelse bad han om ursäkt på Londons vägnar: ”Jag förstår inte hur studentrum kan få kosta så mycket, förlåt!”
Nej, Harry. Det förstår inte jag heller. Hur ska jag ha råd att bo i en stad där hela mitt CSN går till hyran?
Men jag kan medge att jag varit för optimistisk och naiv. Växelkursen mellan pund och kronor är inte direkt ideal och efterfrågan på en bostad i London är enorm. I Storbritannien gäller dessutom marknadshyror, så om folk är villiga att betala så stiger hyrorna, oavsett om det gäller lägenheter, studentboenden eller garage. Allt detta har jag blivit varse om i mitt möte med den brittiska bostadsmarknaden. Nu har jag har lärt mig min läxa, man bör kolla upp bostadssituationen i förväg och inte underskatta prissättningen i en metropol. Jag får ändå vara tacksam att jag bara behöver utstå skyhöga hyror under en termin – för mig är detta tillfälligt, men för britter är det vardag.
Slutet gott allting gott. Efter många månaders sökande utan framgång fick jag bita i det sura äpplet och bokade ett rum på Airbnb för en hutlös summa pengar. Jag är lättad att denna härva tillslut löste sig men samtidigt ängslig över min gapande tomma plånbok. Ironiskt nog hade garaget varit ett det bästa alternativet. Inrett med en luftmadrass och ett värmeelement skulle jag säkert trivts där, och dessutom haft studiemedel över till en öl eller två.
