I de senaste numren av tidningen Lundagård har Toddyspexet diskuterats. Här
replikerar Kajsa Palmkvist, som startade debatten i Lundagård 7/02. Vi har även
berett plats för andra debattörer i frågan.
Hej själva.
Ja, det är fantastiskt att det nu äntligen förs en (tydligen alltför) öppen
diskussion om jämlikhet i Toddy. Något av en informell diskurs har funnits.
Mycket av den hamnar utanför en sådan här debatt, men att inte låtsas om det är
ändå att göra sig onödigt fånig. Artikelns argument var därför inte okända, och
inga ord läggs i någons mun. Vad man stoppar i sin egen får man som vanligt
själv hålla koll på.
Replikförfattarna (självutnämnt representerande Toddy) upprörs över
publicerandet av debattartikeln, över att dager föll på denna lilla illa
upplysta ankdamm.
Ett förtydligande av fördelarna med en öppen debatt vore att älta
självklarheter. Locket på är alltid fel och farligt. I synnerhet i en förening
som saknar formella stadgar och valberedning, och, som det visat sig nu, förmåga
till självreflektion. Bara troll spricker i solen.
Till Toddys scen har kön prioriterats framför fakultetstillhörighet.
Detta försvarar Janson & Co med att icke-medicinare finns representerade I alla
utskott. Här går Janson vilse i resonemanget. För den springande punkten är att
scenen särskiljer sig från de andra utskotten med avseende på sin
könsdiskriminering. Vad andra utskott gör blir därför irrelevant i den här
diskussionen – som är en diskussion om jämlikhet.
En annan analys-slöhet ligger i deras resonemang om hur ”konstformen” inte
enbart vilar på den oblandat manliga scenbesättningen.
Här krävs uppenbarligen ett förtydligande: det enkönade skiljer sig inte från
andra formelement i spexet genom någon slags formmässig oumbärlighet, utan genom
att det är det enda som bär på en oförsvarbar värdering.
Poängen med jämlikhet är att man ska betraktas som individ och inte som
kön. Därför är det åtminstone i teorin ointressant om ensemblen i stort är jämnt
fördelad och förmän har varit kvinnor. Kvinnor kan också förtrycka kvinnor om de
befinner sig i en struktur som gynnar det.
Vare sig man väljer att se det eller inte, så har Toddy två maktstrukturer; en
formell (utskottsförmännen och över dem Toddytoppen) och en informell. Den
förras makt är över det praktiska och verkar under föreställningsmånaden. Den
senare, informella, domineras av scenen, har större kontinuitet och har
föreställningen och diskursen i sin hand. Den är också med råge representerad i
Toddytoppen.
Den ”utredning” som genomförts i Toddy har lett till att man ska ha en revy
bredvid det klassiska spexet. Toddytoppen bestämde nämligen att ett blandat spex
inte kunde vara ett alternativ att rösta på, för gick det igenom skulle delar av
scen/manusgrupp hoppa av och spexet gå i graven. Så bort med det från agendan.
Istället fick tjejerna en egen liten föreställning. Logiken: Det är svårare att
göra en spexuppsättning med några avhoppade killar plus tjejer med stöd av
gammal erfarenhet/manus/tradition, än det är för tjejerna att oerfarna göra en
helt ny grej. Och så kringgicks hela debatten.
Toddy är en del av det kotteri som formeras runt spexen och Thomanders,
har sin förlängning in i karnevalen, Uardaakademien och andra beskyddare av
äldre årgång, och vidare in i universitetet och sjukhusvärlden.
Härifrån springer mycket av det studentikosa arv som vi har att vara stolta
över, men dess kärna är omöjlig att penetrera för tjejer.
Det är ett faktum som kvarstår bortom alla argument om traditioner och humor,
och ett ansvar man varken kan eller ska frånsäga sig.
Det är inte självklart att ändra på gamla traditioner, men det är
självklart att ifrågasätta och diskutera världen, även sin egen bakgård. Det är
som bekant det demokratin och den akademiska traditionen bygger på. För övrigt
den tradition som vid
läsandet av Jansons, Gyllerups och Drewsens replik framstår som den mest hotade.
Kajsa Palmkvist
