LEDAREN
Bilden av humaniststudenten som den kunskapstörstande bohemen, ständigt redo att
tända flitens lampa, har kommit på skam. Av rapporten Studentspegeln, som kom i
höstas, framgår att inte ens hälften av humanisterna pluggar mer än 20 timmar i
veckan, inkluderat den schemabundna undervisningen.
De som varit med och sammanställt rapporten drar också slutsatsen att den
tidsmässigt skrala studieinsatsen har en koppling till antalet schemalagda
undervisningstimmar: ju mindre schemabunden tid desto lägre total arbetsinsats
från studenternas sida.
Föga överraskande verkar det alltså som om humanisterna har lika halvtaskig
självdisciplin som de flesta andra.
Ändå är resultaten tydligen riktigt besvärande eftersom företrädare för
stora humanistiska ämnen i Lund väljer att stoppa huvudet i sanden när de förs
på tal.
I detta nummer av Lundagård förklarar till exempel Eva Queckfeldt, studierektor
på historiska institutionen, att sex timmars undervisning i veckan är en
acceptabel nivå. Att studenterna sedan inte ”behöver förta sig i sin läsning”,
som hon uttrycker det, verkar inte grumla den slutsatsen.
Queckfeldt drar sig inte heller för att försvara historieämnets luftiga schema –
och studenternas låga arbetsinsats – med argument om att studier inte är allt:
– Att sitta och plugga in något tjockt verk om medeltiden är lärorikt, men det
kan också ge mycket att till exempel gå och se en medeltidskonsert i domkyrkan,
säger hon.
Hennes kollega, Birger Hedén, ställföreträdande prefekt på
litteraturvetenskapliga institutionen i Lund, väljer även han att slingra sig
från kopplingen mellan undervisningstid och studieinsats. Hedén skulle
visserligen vilja öka antalet undervisningstimmar något – för närvarande erbjuds
A-studenterna futtiga 5,8 timmar i veckan – men poängterar ändå att man inom
hans ämne ”behöver tid inte bara till att läsa utan också till att fundera över
vad man läser”.
Naturligtvis ska det finnas tid för både reflexion och medeltidskonserter. Men
det måste i alla lägen vara universitetets ambition att erbjuda en kombination
av krav och stimulans som sporrar till heltidsstudier. Allt annat vore ett svek
mot studenter som satsar stora pengar och, inte minst, flera år av sitt liv på
en utbildning.
Därför är det direkt stötande att universitetets nya vicerektor, Eva Åkesson,
tycks nöja sig med att ”gilla läget”. I stället för att ta till sig nya obekväma
rön och med kraft verka för att ge humanisterna en mer stimulerande utbildning
avråder hon mer eller mindre från att läsa dessa ämnen.
– Jag tycker att studenter ska leta upp de utbildningar som kräver mest eftersom
man då får bäst utbildning och blir bäst rustad för arbetslivet, säger hon.
Det brukar framhållas att de humanistiska ämnena på senare år har åderlåtits på
pengar, att glesa scheman och låga krav skulle vara en följd av resursbrist.
Till viss del är det en sann beskrivning av situationen.
Men man anar också en annan förklaring till problemen: det verkar som om de
ansvariga helt enkelt inte vill eller kan tänka i nya banor.
Den som studerar humaniora ska med knapphändig vägledning själv sitta på sin
kammare (eller möjligtvis på UB) och svettas in kunskapen – 30 till 35 timmar i
veckan. På något förunderligt vis ska detta främja kunskapsinhämtande och
reflexion på ett bättre sätt än att gå på föreläsningar och delta i seminarier
och gruppövningar.
Men studenter i humaniora är också människor med behov av stimulans, dialog och
återkoppling – och det är något man kan konstatera utan att propagera för
korvstoppning.
Om den insikten sedan skulle rasera en idylliserad och förlegad bild av
humanistiska studier vore det en välgärning.
