Dagens gymnasieskola förbereder inte studenterna för högre studier i språk, anser Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds Universitet.
Inom språkutbildning är idealet sedan ett trettiotal år tillbaka kommunikativ språkundervisning, vilket innebär ett starkt fokus på muntligt språk. Tyvärr har denna inriktning inte kombinerats med grundliga studier av språket i skrift.
Dagens gymnasieelever har lärt sig att språkundervisning är att småprata med andra elever på ett vardagligt språk, inte att läsa kvalificerat material och att analysera det. Många studenter har därefter på universitetsnivå vanan att se språkstudier som något light. Det återspeglas bland annat i deras tendens att anmäla sig till språkkurser på heltid och sedan tro att det går att arbeta eller läsa något annat samtidigt.
Dagens studenter är utan tvekan frimodigare, de har bättre förmåga att småprata på det främmande språket, de har lätt att organisera sig för ett grupparbete och att presentera sitt resultat. I alla andra avseenden är studenterna emellertid mindre väl förberedda för högre språkstudier än tidigare.
Det har hetat att dagens studenter kanske inte har så bra förkunskaper men att de kan ”andra saker”. Dessa andra saker märks tyvärr inte i språkstudier.
Studieteknik i språk kan inte skiljas från förkunskaper och studievana. För att ha bra studieteknik i språk bör man ha breda förkunskaper inte bara i det specifika språk som studeras, utan också i andra främmande språk, i svenska, i litteratur, historia och samhällskunskap.
Studenterna vid universitetet är ofta intresserade av allt nytt som presenteras, men tyvärr främst på grund av att de aldrig hört talas om innehållet tidigare.
Det är också ett problem att studenterna inte är vana att studera mot tydliga mål som sätts upp av andra. Gymnasieskolan bygger allt mer på inlämningsuppgifter, inte på att en bestämd nivå av kunskaper ska uppnås. Presentationen är väl så viktig som innehållet.
Gymnasieeleverna är också vana vid att själva bedöma sitt resultat. Det har fått som resultat att en språkstudent mycket väl kan antyda att läraren har bedömt fel om han eller hon ger betyget underkänt. De har också vants att tänka att deltagande i undervisningen är tillräckligt för godkänt.
Kritiskt tänkande är ett annat ideal för högre utbildning. Inom språk innebär det bland annat att kunna läsa på originalspråk, att förstå historiska och sociala referenser och att kunna bemöta ett resonemang baserat på en riktig tolkning av den andres argument.
I dag finns det studenter som inte är vana vid hårt arbete med material, men däremot vid utvärderingar. De uppfattar inte kritiskt tänkande som en inställning till ett material utan som deras rätt att kritisera kurser och lärare.
Exempelvis kan studenten tycka sig ha rätt att kritisera en bok innan han eller hon ens har läst den, enbart därför att den verkar vara svår.
Dessa förändringar gäller inte bara språk. Och situationen kan inte enbart åtgärdas genom att förändra språkmetodiken. Dagens situation har ett samband med att utbildningen används för andra ändamål än att utbilda befolkningen. I Sverige har myndigheterna från mitten av 1970-talet sagt att skolan ska främja social samvaro och ”därvid” meddela kunskaper.
Dagens studenter har gått i en skola som haft många mål vid sidan av inlärning, ofta till och med framför inlärning. Men om betydelsen av utbildningsresultaten tonas ner, förlorar skolan effektivitet även i andra avseenden.
Målet för högre utbildning kan formuleras på många sätt, men ett är att studenten ska lära sig att tänka. För de flesta människor innebär universitetsstudier en unik del av livet när man kan koncentrera sig på den egna intellektuella utvecklingen.
För att lyckas utveckla sitt tänkande måste man acceptera att vägen dit går via utmanande uppgifter, hårt arbete och långsiktighet.
Men det är extra svårt för dagens studenter som ofta har lägre förkunskaper och är mer studieovana än den föregående generationen.
Inger Enkvist
professor i spanska
vid Lunds Universitet
och författare till boken ”Trängd mellan pedagogik och politik. Svensk språkutbildning efter 1990”.
