Maktens farliga myter

- in Kultur & Nöje
@Lundagård

I början av 2000-talet skapade svenska makthavare myter som ledde till att hundratals apatiska barn utvisades.

Nu pratar migrationsminister Tobias Billström om asylshopping.

Om retoriken tillåts skapa en ny verklighet kan skräckhistorien komma att upprepa sig.

Föräldrar som sprutar in gift i sina barn för att de ska bli dödssjuka och hala in uppehållstillstånd. Tioåringar som inför läkare lyckas simulera total apati, men som i frånvaro av granskande ögon springer uppe på nätterna för att stjäla ur sjukhusets skafferi. Berättelserna låter som tagna ur Råttan i pizzan, Bengt af Klintbergs samling vandringssägner.

Många av sägnerna i boken handlar om ”de andra”, de som inte är som oss och om alla tokiga saker de har för sig. Ytterligare ett särdrag är att ingen kan bevisa dess äkthet. Likadant var det med rykterna om de apatiska barnen. Ingen såg nämligen något med egna ögon. Ingen bevittnade ett enda barn som sprang uppe på natten och proppade i sig godsaker.

Efter ett gott skratt avfärdas sägnerna i Råttan i pizzan. Men när det gäller historierna om de apatiska flyktingbarnen fick ryktesspridningen otäcka konsekvenser.

Gellert Tamas berättar i den nyutgivna boken De apatiska hur det gick till när svensk asylrätt helt sattes ur spel i början av 2000-talet. Makt, myter och manipulation, som undertiteln lyder, var receptet på hur regeringens nationella samordnare och andra makthavare lyckades få både läkare och politiker att vända sig emot barn som inte längre orkade leva. Retoriken påverkade direkt det politiska agerandet.

Att Sverige mellan 2001 och 2005 valde att utvisa hundratals apatiska barn som varken kunde äta, tala eller gå på toaletten lät förmodligen för andra länder som en vandringssägen i sig.

Tamas återger bland annat tyska tjänstemäns bestörtning när de våren 2003 fick ta emot en livlös elvaårig flicka för att Sverige inte ville ha henne. De kunde inte förstå att svenska myndigheter hade tagit detta beslut och beskrev behandlingen av flickan som ”djupt omänsklig”.

Det har gått ett antal år sedan viskleken i maktens korridorer förvandlade de apatiska flyktingbarnen till lögnare och offer för sina grymma föräldrar. Men problemet med mytbildning kring flyktingar kvartstår. Göran Persson var den ytterst ansvarige för svensk asylpolitik när antalet utvisningar av apatiska barn var som störst. Han talade vid samma tidpunkt om riskerna för ”social turism” i samband med EU:s utvidgning. Rädslan för giriga och lycksökande icke-européer som skulle flytta från land till land för att missbruka välfärdssystemen visade sig vara helt obefogad. Man kunde inte någonstans bevisa att asylrätten missbrukades. Men Göran Perssons sociala turism ingick ändå i en retorik som stöttade mytbildningen kring de apatiska barnen.

Samma risker syns i dag, när migrationsminister Tobias Billström använder sig av ett liknande begrepp; asylshopping. Uttrycket syftar på när en asylsökande söker fristad i mer än ett land, något EU-länderna numera gemensamt förbjudit. Dramatikern Gertrud Larsson belyser retoriken i den satiriska teaterpjäsen Asylshopping som just nu är på Sverigeturné.

− Asylshopping är ett så bisarrt begrepp. Att svenska ministrar använder orden asyl och shopping i samma mening tycker jag är väldigt absurt, eftersom asylrätten då sammankopplas med något så trivialt och lättsamt som shopping, säger hon.

− Det är möjligt att enstaka människor missbrukar asylrätten, men att prata i dessa termer är helt grundlöst.

Sketcherna som utgör pjäsen Asylshopping baserar sig på intervjuer och samtal med anställda på Migrationsverket.

− En handläggare menade att vissa familjer söker asyl gång på gång och att ”det blir som en slags semester för dem”. En beslutsfattare talade om flyktingar som ”shoppar asyl”. Om sådana här rykten får spridning är det väldigt oroande.

Att starta ett rykte kräver fantasi. Att förvandla ryktet till allmängiltig ”sanning” kräver makt. Ett litet antal nyckelpersoner inom den svenska regeringen och Migrationsverket hade vid tidpunkten för utvisningarna av de apatiska flyktingbarnen tillgång till båda komponenter. Dessa personer lyckades i sina uttalanden helt utelämna fakta som att man inte hittade spår av gift i ett enda av de apatiska barnen.

De lyckades också konstruera rakt igenom falska påståenden som att fenomenet bara förekom i Sverige och dra slutsatsen att en alltför generös flyktingpolitik måste vara orsaken. Att tusentals medborgare protesterade mot utvisningarna förändrade ingenting.

Hur lyckas makthavare eller andra aktörer sprida dessa myter så att de tas på allvar? Etnologen Gabriella Nilsson förklarar att det beror på att dessa aktörer ges det hon kallar tolkningsföreträde.

− Att man får tolkningsföreträde i en viss fråga beror på att man presenterar ett perspektiv som passar för ett visst politiskt syfte. Om argumenten framställs som vetenskapliga är det ännu större chans att uttalandena och synsätten blir till ”sanning”, förklarar Gabriella Nilsson.

I sin avhandling Könsmakt eller häxjakt undersöker hon hur mäns våld mot kvinnor har framställts i den politiska debatten och vilka konsekvenser det har fått.

− Sanningen går i vågor. Ena dagen är ett perspektiv ”sant” och ”inne”, nästa dag är det en myt och ute.

Konsekvenserna blir att verkligheten börjar styras efter det synsätt som får utrymme.

Som exempel nämner Gabriella Nilsson incestdebatten på 80- och 90-talen, som hon tycker har vissa likheter med debatten kring de apatiska barnen.

− I incestfrågan var barnperspektivet oerhört starkt under 80-talet. Faktumet att övergrepp skedde var det viktiga. Sedan vände vinden och det som syntes i debatten var snarare fäder som falskeligen anklagats av mödrar trots att de var oskyldiga. Det som förändrats var hur man såg på företeelsen, inte företeelsen i sig.

Gabriella Nilsson menar att det perspektiv som får tolkningsföreträde också avgör hur samhället väljer att behandla problemet. Teorin går att applicera på flyktingpolitiken i början av 2000-talet. De som påstod att de apatiska barnen simulerade och utnyttjades av sina föräldrar fick tolkningsföreträde. Precis som i incestdebatten vändes rollerna som offer och förövare. Här blev flyktingfamiljerna de skyldiga. I makthavarnas ögon löstes problemet genom avvisning. Praxis i svensk asylrätt förändrades drastiskt på grund av en sanning som passade ihop med den politik man förde. Om ”asylshopping” blir en del av dagens sanning finns risken att praxis formas därefter och att Tamas skräckberättelser upprepar sig.

Myter om ”den andre” kommer alltid att existera. Det är när dessa styr politiken som det blir farligt. Både De apatiska och Asylshopping speglar en främlingsfientlig retorik i svensk flyktingpolitik. Den förra skildrar hur enskilda liv slogs i spillror på grund av myter och lögner. Den senare varnar för ett mer subtilt språkbruk som formar en falsk verklighet. I båda fallen blir konsekvensen att människoliv riskeras.

Text: Stina Linde
Illustration: Jimmy Bussenius