RECENSION: SPEXET – DAVID OCH GOLIAT
Karnevalens bibliska spex klarar galant av att balansera skämten med ”glimten i ögat”, och imponerar på Lundagårds recensent Max Jedeur-Palmgren.
Moses använder sin stav och delar prinsesstårtan med de ljus som ”Johannes Stöparen” fixat. Karnevalspexet David och Goliat trampar ogenerat in i historien om när filistéernas armé belägrar den heliga staden Jerusalem. I fräck sång och ordakrobatik beslutar kung Saul och Abraham att skicka ut den olycksalige David att möta fiendernas fruktade krigare Goliat. När orkestern drar igång sätter det ett högt tempo som håller i sig under hela spexet. Med bibliska referenser som grund och oblyga adresser till samtiden som tak, står skämten som spön i backen i en aldrig sinande ström av putslustigheter.
Kvicka vitsar i högt tempo
Att skämta om de bibliska huvudfigurerna är knappast något originellt, men oerhört tacksamt. De enkla referenserna gör att det roliga kan avfyras med säkerhet. Och roligt blir det. När man enligt spextradition applåderar in en nytagning av en scen, är det lika mycket för att det var roligt som att man vill köpa sig lite tid att hämta andan i det höga tempot av kvicka vitsar.
Att göra humor av stereotyper och taktlösa företeelser gör att föreställningen ständigt balanserar på gränsen till att bli plump. Företeelser som man kan skoja med vänner om, kan bli banala och pinsamma i scenens ljus. Ska det bli bra krävs det en enorm ”glimten i ögat”-känsla, något som kräver hög precision av ensemblen. Detta klarar karnevalspexet David och Goliat av. Galant till och med.
Foto: Isabel Nilsson
