Inget studs i gummibollen

RECENSION – MA Numminen

Efter nästan 30 år besöker den finske gummibollen Lundagård, mer behöver inte sägas för att en klocka ska ringa. Mer behöver dessvärre inte heller sägas om framträdandet.

Än studsar MA Numminen med sin finska, ostämda stämma – dock med något lägre hastighet. Det är uppenbart att åren har gått och när publikhavet kan likställas med ett Lasse-Stefanz-klientel, frågar jag mig om det enda rätta med bokningen är att den är helt fel. Inte bara vad gäller årets karnevalstema, utan här pratar jag också om den klassiska lundensiska humorn och dess tendens att både explodera och implodera på en och samma gång. Likaså gör MA Numminen, men tyvärr bara i toner och smakfullheter.

”Studsar in i allas barnahjärtan”

Intron till Jeopardyfinaler, malplacé bluessolon och ett dragspel som mot all förmodan lyfter hela showen. Referenser till tiden innan murens fall når inte många karnevalsinbinta, men även den äldre återstoden av publiken ska ju tillfredsställas. Och när den riktiga gummibollen studsar ut över publikhavet så spelar det ingen roll om tonerna spricker, eller om gitarrerna gråter i framtvingad slide. ”Som en gummiboll” studsar in i allas barnahjärtan, för att stanna ungefär lika lång tid som det tar för tonerna att dränkas i övrigt sorl.

Var på skalan mellan ironisk berlinerfilosofi och patetisk Electric Banana Band-konstlat som MA Numminen står, vill jag däremot helst inte veta.

Betyg: 2/5 katter

Text: Frida Sandström
Foto: Joakim Johansson

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Quiz: Vilken student är du?

Det är lördag kväll, vad hittar du och