"Det finns så mycket som inte handlar om kön"

- in Studentliv

Transpersoner är är särskilt utsatta för diskriminering i den högre utbildningen, enligt Sveriges förenade hbtq-studenter.

Lundastudenten Simon Holender vill varken kalla sig man eller kvinna och möter fördomar dagligen.

Simon Holender besitter en inre glädje som är enormt smittsam. Han ler när han lägger undan stickningen som har hållit hans händer upptagna och börjar prata. Blicken blir eftertänksam när han försöker förklara vad han betecknar sig själv som.

– Om jag fick bestämma själv skulle jag inte kalla mig för någonting. Ingenting, det vill jag kalla mig, säger han med ett finurligt leende och fortsätter:

– Men det är ju egentligen inte jag som bestämmer. Det är hur omgivningen ser mig som avgör vilken etikett jag får och för omgivningen är jag nog ofta den konstiga transpersonen.

Kritisk till systemet

Han är kritisk till hur man blir behandlad om man inte passar in i normen, särskilt på hans egen institution. Han läser sjätte terminen på psykologprogrammet och tycker sig visserligen se en förbättring, men menar att mycket i undervisningen är förlegat, som kurslitteratur där det bara står ”mamma” och ”pappa” eller där det fokuseras överdrivet mycket på ”de homosexuella generna”.

– Det var inte länge sedan vår lärare använde en overhead-bild med autism, blödarsjuka, reumatism och homosexualitet ihopbuntade, berättar han.

Generellt sett tycker han sig bli mycket bättre bemött av andra studenter än av lärare och säger att han aldrig haft några större problem med sina klasskamrater.

– Men det finns alltid folk som är anti allt med genus. Föreläsare står ju faktiskt och pratar i flera timmar, klart att de hinner säga fler konstigheter än studenterna, tillägger han.

Enligt Simon Holender är bristen på flexibilitet i systemet det stora problemet. Han menar att allting bygger på att alla tänker på samma sätt.

– Det är ingen som säger att du ska vara på ett visst sätt, men systemet sållar ut ganska effektivt.

För lite utrymme för genusfrågor

Tidigare fanns ett genus- och sexualitetsutskott på institutionen för psykologi, som dog ut på grund av att det var för svårt att kombinera studierna med ett engagemang vid sidan av.

Simon Holender pekar på att det till exempel kan vara svårt att närvara på möten och liknande eftersom de ofta har föreläsning och all undervisning är obligatorisk.

– Det är mycket praktiskt som gör att det inte fungerar. Som vanligt i de här sammanhangen ska man vara tacksam för att få jobba gratis och göra det som faktiskt står i lagen, säger han.

Han menar också att det finns attityder som gör det svårare för personalen att engagera sig.

Han tror också att det arbetet anses konstigt och att genus- och sexualitetsutskottet betraktas som ”gruppen som sysslar med trams”.

Efterlyser variation

För att uppnå en förbättring krävs det enligt Simon Holender större variation och en utvidgning av begreppet normal.

– Med större variation skulle fler passa in. Hbt-personer är fortfarande bara en slags utböling som får vara med mer och mer, säger han och fortsätter:

– Klart att det finns skillnader mellan män och kvinnor om man väljer att dela in människor på det viset, men man skulle likaväl kunna dela in folk i långa och korta. Det finns så mycket som inte handlar om kön.

Bättre utanför universitetet

Simon Holender är övertygad om att situationen är bättre i samhället i stort än på universitetet. Han lyser upp när han berättar om praktiken han precis påbörjat. Han är glad över att få lämna skolbänken för verkligheten ett litet tag.

– Samhället är trots allt betydligt större och mer mångfacetterat än universitetet, så jag tänker att då borde det ju finnas fler som jag och större acceptans ute i samhället än på universitetet.

Testa att säga ”papporna”

Han skulle vilja att folk var mindre rädda och vågade tänka utanför ramarna.

Till exempel undrar han varför man helt enkelt inte kan säga bara ”föräldrar” i stället för ”mamma” och ”pappa” ibland. Det han önskar sig mest är kreativitet, mod och glädje.

– Folk skulle kunna testa att säga ”papporna” en dag och se att världen inte går under, säger han.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.