Björn af Kleen kom till Lund med drömmar om att bli en del av akademin. Men i stället mötte han ett studentliv som bara var en förlängning av gymnasiet.
Nu längtar han fortfarande efter bildning, men han saknar sällan Lund.
Jag hade storslagna föreställningar om studentlivet i Lund. Jag trodde det skulle lukta fuktig tweed. Jag tänkte mig varje eftermiddag som en vindlande promenad med professorn under grönskande ekar. Under armen skulle han ha stora bokverk med berättelser som han vecklade ut samtidigt som eftermiddagen övergick i kväll och det dukades fram vin och delikatesser. Jag trodde studentlivet skulle innebära en första smak av bildning – jag kom till Lund för att bli intellektuell, för att skaka av mig gymnasial leda, för att bli en del av akademin.
Jag insåg ganska snart att det lundensiska studentlivet innefattade mycket lite av detta – om det hade inslag av klassisk bildningskultur, som jag tänkte mig den, var det i karikerad form, med tvinnade mustascher och galoscher. Det var knappast så att professorn deltog, att man umgicks ledigt med författare och influgna kulturpersonligheter. Det var skilt från studierna.
Jag kom att uppfatta studentlivet, och de traditioner som där omhuldades, som en bromskloss för vuxenblivande. Det putslustiga nationslivet var inte ett efterlängtat slut på gymnasiet utan en förlängning på de studentskivor som krönte ens tonårstid. Nu fick man stå på borden, dricks budgeterade shots ur plastkoppar och låtsas att livet var satt på paus – varje dag året runt.
Det har färgat min inställning till lundatraditioner. Det nationsliv och den festkultur som man skulle engagera sig i hade inte den inverkan på mig som man brukar hävda att traditioner ska ha. Det var inget att hålla i handen i den sårbara perioden mellan gymnasiet och arbetsliv, de guidade en varken framåt eller bakåt, det erbjöd ingen som helst identifikation; tvärtom höll traditionerna mig kvar i ett slags vakuum.
Överlag är det något lurt med traditioner som upphör betyda något utanför Lund. Kanske ska man av traditioner inte bara kräva historiskt djup utan också ett slags vertikal bredd. Idag, som frilansande journalist, drömmer jag fortfarande om att bli bildad, om att leva i symbios med böcker, om att eftermiddagen ska övergå i kväll utan att jag märkt att solen gått ned. Men dessa drömmar för nästan aldrig mig tillbaka till Lund. Man kan fråga sig varför.
Björn af Kleen
