Han är leranimatören som delar ut eldkastare till Pingu och låter katter invadera hus med Ak-4:or. Youtubestjärnan som är något helt annat än Wallace & Gromit. Och allt skapar han från sitt köksbord. Lundagårds Kenneth Carlsson träffar Lee Hardcastle för att diskutera våld, musikvideor och fina mail.
Åker du på många filmfestivaler?
– Av någon anledning har jag blivit inbjuden till en del senaste året. Det hände inte förr. Nyss var jag i Toronto och vann prispengar för ett segment i en film, The ABCs of Death.
Är prispengarna avgörande för att du ska kunna finansiera dina filmer?
– Det var först i januari som jag kunde börja leva på mina filmer. Nästan alla pengar kommer från Youtube. Jag är inte beroende av några investerare eller företag, allt är självfinansierat.
Varför har du valt att göra filmer i stop-motion?
– Jag har alltid önskat att bli en regissör. Jag utbildade mig i London för att kunna jobba med specialeffekter, men gjorde leranimationer sidan om. Jag ställde upp i en tävling, där man skulle göra en remake av en film på 60 sekunder, så jag gjorde en på skräckfilmen Evil Dead. Den hamnade på Internet, blev så populär att den blev viral och sedan kom första pengarna från Youtube. Då såg jag möjligheten att tjäna pengar genom leranimation.
Hur lång tid tar det att göra en kortfilm med lera?
– Beror på vad jag vill uppnå. Jag kan göra enkla saker på 15 minuter. Men sen finns de här 60 sekundersfilmerna som kan ta 20 dagar.
Det är ändå snabbt. Jag hörde att det tar en hel dag att skapa tre sekunder av Wallace & Gromit?
– Jag har också hört det. Det roliga är att jag aldrig har haft någon professionell studio. Jag har inte logistiken eller produktionen. Jag har skapat allt själv och det verkar bli helt okej.
Är de animerade kortfilmerna 30 Seconds with Bunnies en inspiration?
– Inte egentligen, även om jag tycker att de är underbara. Jag har tagit inspiration från idén med filmserien och försökt göra en liknande grej. Jag tog min entreprenöriska anda och följde den framgångsrika vägen.
Och på vägen skapade du din mest kända 60 sekundersvideo: Thingu. Videon där karaktärerna från Pingu sätts i skräckfilmen The Thing.
– Ja, ”The Thingu is the Thing”. Alla kallar den Thingu, även om jag inte kom på namnet. Den togs ner från mitt Youtubekonto efter två veckor. På något vis tog företaget bakom Pingu juridisk kontakt och anklagade mig för att skada ett märke för barn. Men du kan fortfarande se videon online, andra laddar upp den här och där.
Tycker du att det var fel gjort av Pingus ledning?
– Jag tycker inte det, jag förstår hur de tänker. Jag skulle också bli irriterad om någon stal mina karaktärer och tjänade pengar på det, vilket jag på ett sätt gjort. Det är misstag man gör. Man lever och lär.
Jag läste att du hade fått ett mail från en tjej, vars pappa var svårt sjuk i ALS. Thingu gjorde hans vecka och han visade den för alla sköterskor på hans hospice. Hur reagerade du på den historien?
– Det var verkligen konstigt. Jag gör filmer för min egen och Youtubepublikens lätta underhållning. Att då få ett sådan mail var ganska extremt. Jag hade inte väntat mig det. Det var ett av de finaste mailen jag någonsin fått. Det är konstigt att något så oviktigt som att skapa en fjantig video kan få en sådan betydelse i någons liv. Jag har fortfarande inte ens varit nära att återupprepa den succén.
Har du fått respons från regissörer vars filmer du har gjort om?
– Ja, några stycken. John Carpenter från The Thing och Edgar Wright som gjorde Shaun of the Dead gav mig feedback. William Friedkin, Exorcistens regissör, svarade på Twitter och sa han verkligen gillade min remake.
Känner du dig jämlik med dessa andra regissörer?
– Absolut inte! Jag är inte ett proffs än. Jag arbetar i Youtubevärlden, något de inte hade på sin tid. Deras karriärer tog en annan väg. Jag känner mig inte som på samma våglängd.
Men du går i samma korridorer som George A. Romero nu. Hur känns det att ha stjärnor omkring sig?
– Jag är väldigt glad, men jag håller det nere, försöker vara cool. Jag hoppar inte på folk och säger: ”Jag äääälskar din film”.
Du var med i ett avsnitt av det svenska kulturprogrammet Kobra. Har du fått några särskilda reaktioner från Sverige efter det?
– Jag är nog inte riktigt känd någonstans. Min publik är liten men lojal. Jag vet inte om jag fått någon särskild respons från Sverige, mina fans är internationella. Jag får mail på alla möjliga främmande språk och jag får använda Google translate för att förstå vad de skriver.
Du har ganska blodiga teman. Var kommer din inspiration ifrån?
– Mest från min ungdom. Alla mina videor är svar på saker jag sett som tonåring och fortfarande går igenom i mitt vuxna huvud. Ghostbusters är en stor inspiration, jag var besatt av filmen som liten. Den har läskiga delar, roliga delar, färger, coola karaktärer. Jag har varit en skräckkille hela livet. Varför skulle ett barn gilla monster, död och förgörelse så mycket? De borde ha skickat iväg mig till en psykolog, haha.
Vill du skapa någon levande film i framtiden?
– Inte direkt, inget seriöst i alla fall. Jag vill fortsätta på spåret efter pengarna. Jag har inte självförtroendet att göra en sådan film. Att göra leranimationer är lättare än att organisera ett helt team.
Så du gör alla filmer helt själv?
– Ja, det är bara jag. Jag har en ljudkille i Soho när jag har budget över till det. Jag försöker undvika skådespelare och allt sådant. Kortfilmen T Is for Toilet var annorlunda. Den gjordes för en tävling där jag behövde utmana mig själv. En kompis fick göra kvinnorösten i en studio. Men oftast låser jag in mig i ett rum i 20 dagar, arbetar ensam och kommer ut med något klart.
Du låter som en typisk konstnär som inte vill bli störd under skapandeprocessen.
– Yeah, men det är inte vad filmskapande handlar om. Ingen ser vad jag gör. De enda som har varit med var Kobra faktiskt. Det är nog också enda gången jag har varit med i TV.
Blev du förvånad när Kobra frågade om du ville vara med i avsnttet?
– Ja, speciellt i jämförelse med de andra personerna som intervjuades. De hade mycket pengar och stora studior. Och sedan klippte de till mitt frukostbord där jag satt och lekte.
Står något av dina verk ut som det du är mest stolt över?
– T is for Toilet är en. Jag lade ner mycket energi, pengar och tid på det. Arbetade mycket med förberedelser och multipla idéer. Och sedan finns en musikvideo som jag gjorde för ett band som heter Love Automatic. En poltergeisthistoria på steroider, där alla karaktärer får ett gastkramande öde. I oktober kommer ytterligare en musikvideo med en populär artist. Jag kan inte uttala hans namn. Scufgan Stevens…?
Sufjans Stevens?
– Ja, precis. Legendarisk för att han försökte göra ett album för varje amerikansk delstat, men han har bara gjort två än så länge. Han kontaktade mig och det är den största musikvideo jag har gjort hittills.
Tror du att du kan utvecklas till en renordlad musikvideoregissör?
– Ja, jag älskar ju musikvideor. Speciellt de av Michel Gondry och Spike Jonze. Jag uppskattar deras verk. De har gjort saker som gjort mig avundsjuk.
Finns det några leranimerade videor du gillar?
– Jag är inget stort fan av leranimation faktiskt. Som barn älskade jag Wallace & Gromit, men nu som äldre ser jag inget tilldragande i det.
Finns det någon existerande låt som du önskat att du fått göra videon för?
– Det finns en låt av Metronomy, som har det här beatet… dumdoodumm. Jag skulle vilja göra en video med bra historia och tragiskt slut, med det där lyckliga beatet.
T Is for Toilet känns tragisk, jag tänker på när fadern ser sin son dö under toalettsitsen. Är kombinationen mellan det roliga och tragiska något du försöker leka med?
– Inte för att applådera mig själv, men det är ett bra sätt berätta en historia på. Jag vill försöka få till en punsch line på olika nivåer. Reaktionerna beror på personerna, om de bryter ut i skratt direkt eller inte. Jag tycker det är jättebra. Jag försöker få till mycket ironi och tragedi. Jag går igång på det.
Har du några framtidsplaner?
– Några stycken. Nu är det mycket möten med människor, hemliga saker. Det finns ett projekt som jag kommer att bli inblandad i om allt löser sig. En brittisk regissör, Ben Wigley, planerar en leranimerad långfilm med titeln Mega Evil Motherfucker. Den ska handla om ett fängelse kallat The House of Pain, där det pågår galna slagsmål och experiment. Det blir som en lerversion av Riki-Oh, en 90-talsrulle från Honkong full av specialeffekter.
Till sist, vad ska du hitta på de två dagarna du är i Lund?
– Hmm, ta en öl, gå på min filmvisning. Besöka Romeros Q&A, kolla på någon film. Oh, och jag ska på spökrundan i Lund, det är något jag verkligen ser fram emot!
