Vi måste prata om döden

- in Ledare

Prestationsångest, taskig ekonomi och olycklig kärlek. Dessa eviga studentproblem känns helt främmande för vissa, medan de för andra kan få förödande konsekvenser.

Första gången jag tänkte på döden var jag fem år. Nedbäddad i sängen låg jag i mörkret med ögonen hårt slutna. Plötsligt sköljde en fasansfull insikt över mig: Mina föräldrar kommer en dag att dö.

Sedan dess har jag gjort allt som står i min makt för att förtränga tankarna på det oundvikliga. Men detta har varken botat min dödsångest eller gett mig djupare insikter om livets förgänglighet. Tvärtom. Jag har ofta svårt att uppskatta min tillvaro och är rätt kass på att både känna och visa tacksamhet. Dessutom får jag andnöd av tanken på att människor jag älskar kommer att försvinna för alltid.

Döden gör sig påmind när vi minst anar det, vare sig vi vill eller inte. Och i stället för att förtränga ett givet faktum bör vi tänka på och prata mer om döden, oavsett hur avlägsen den kan kännas. Därför har vi tillägnat en stor del av detta nummer åt just döden, som kontrast till den spirande våren och en natur som långsamt vaknar till liv.

I mars 1976, publicerade Lundagård ett temanummer om ensamhet, och dess yttersta konsekvens: självmord. Numret fick stor uppmärksamhet. Aftonbladet anklagade dåvarande redaktör Per Lindström för att ha förorsakat två självmord samma vecka som tidningen publicerades. Det var tabu, en tyst överenskommelse på tidningarna att man inte skriver om självmord – man ska inte väcka den björn som sover. Men uppslutningen från Lunds studentvärld var stor och såväl Studenthälsan som studentkårerna var positiva till att Lundagård belyste en problematik man sällan pratade om.

Avigsidorna med att vara student var snarlika då som nu: dålig ekonomi, prestationsångest, olycklig kärlek och utanförskap. I Nina Morbys reportage på sidan 14  kan du läsa om studenten Oskar, vars studier gick bra och studentengagemang avlöste varandra. Men efter att ha hamnat i en depression kände han att livet inte längre var värt att leva. Han tar därför beslutet att avsluta det. I reportaget berättar både experter och anhöriga som förlorat en närstående i suicid att det fortfarande finns en uppfattning om att man inte ska väcka den björn som sover. Men den enda björn som sover är tystnaden kring skam- och tabubelagda självmordstankar. Tankar som är väldigt vanliga bland unga vuxna och tystnaden är den björn som måste väckas. Och oavsett hur avlägsen hjälpen kan kännas, finns den runt hörnet. Ju fler som är medvetna om detta desto större är chanserna att livsavslutande beslut aldrig fattas igen.

Att ha arbetat med det här numret, och därmed dagligen tvingats tänka på döden, har gjort att dödsångestens tunga händer på mina axlar lättat något. Så när jag lägger mig ikväll och mörkret omsluter mig tänker jag återigen på mina föräldrar. Och känner tacksamhet.

About the author

Simon var redaktör på Lundagård 2017-2019. Han var tidigare reporter, krönikör och medlem i Lundagårdsredaktionen.

Related Posts

Facebook Comments

You may also like

En domens första dag

I denna sanna berättelse gestaltar Lundagårds Oliver Hugemark