Lars och jag

- in Kulturkrönika

Att läsa är att bidra till hierarkin, skriver Amandus Gustavsson som har läst dramatikern och regissören Lars Noréns dagbok.

Jag började nyligen läsa en bok. Överraskning, jag vet. Närmare bestämt En dramatikers dagbok från 2005.

Dramatikern och regissören Lars Noréns dagbok alltså, den första delen löper från år 2000 till 2002. Sidantal vet ingen. Det enda som anges är kalenderdatum för de olika långa styckena. Texten är även plågsamt liten. Ni med perfekt syn läser med risk för att utveckla grava brytningsfel. Detta säger jag för att skryta.

Norén städar, handlar, köper svindyra kläder, åker fram och tillbaka mellan lägenheten på Östermalmsgatan och gården på Gotland, jobbar i trädgården, skriver pjäser och regisserar. ”I morse varnade de för stark åska över Gotland, men jag såg bara två blixtar. Sedan var det över. Nässlorna är förrädiska och lömska, slår rot intill andra växter, förenar sig med hallonbuskarna, och dem vill jag inte skada, även om de sprider sig som dåliga rykten”. Det är poetiskt, trivialt och fullständigt hypnotiskt.

MEN! Läsningen är ofrånkomligen en eskapism. Visst gör jag mycket av det vardagliga som han, men då utan någon som helst poesi. I stället flyr jag in i hans språk och persona. Jag och Lars, Lars och jag. Jag njuter och jag äcklas av mig själv.

Nationalencykopledin definierar eskapism som en ”flykt från verklighetens problem”. Att fly är fegt. Att vara rädd och blunda för problem beskrivs till och med som ett hot mot demokratin. Men jag försöker att inte dra det så långt. Dilemmat är snarare kulturellt. Min eskapism blir förutsägbar. Ett förflutet gubbvälde, en gammal stöt som ofiltrerat säger vad han tycker. Helt God är den inte. Snarare reaktionär. Varför drömma som om det vore 2002? Frågan är om jag läser för att glömma inte bara ”verklighetens problem” utan också verklighetens nu.

Å andra sidan, efter streamingrevolutionen är det nya att skrupelfritt frossa i kultur. För just skönlitteraturen dröjde det sekel innan sådan kulturell status uppnåddes och förbipasserades. Nutidens frossande har förvisso en lågstatusbeteckning – förtjänt eller inte – men görs med glädje. Jag hör aldrig skam i röster som avhandlar säg, Paradise Hotel.

Att jag skäms för min eskapism beror då kanske på att litteraturen anses högre än tv, dess drivkrafter ädlare än bara konsumtion. Du kan köpa en bok till halva priset, för en spottstyver, men kulturvärdet förblir opåverkat. Vem tillskriver romanerna sin högstatus? Låt mig vara den förste att erkänna, det gör jag. Jag sitter på kammaren och tuggar i mig. Sida efter sida. Norén, Knausgård, Hjorth, Trotzig. Och många med mig. Utmärkelserna och prestigen och elitismen driver statusen. Att läsa är att bidra till hierarkin.

Detta är alltså min sköld: det ansedda, ironiskt. Men jag kan inte ta med Norén överallt, han väger för mycket och utstrålar något pinsamt högtravande. När någon frågar bedyrar jag bokens magnetiska kraft eller poetik och ler urskuldande. Innerst inne vet jag – det handlar om Lars, och det handlar om mig.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Det etablerade behöver kritiseras

I dagens diskussion om humanioras roll i samhället