Lundagård är historien om studenterna

- in Lundagård 100 år

På Lundagårds 100-årsdag gästar Expressens kolumnist och före detta Lundagårdsskribent Patrik Lundberg. Han minns nervositeten inför att skriva för Di lärde i Lund. 

Få vet vad Gunnar Aspelin tänkte när han för 100 år sedan publicerade det första numret av tidningen. Men vi vet vad han skrev på förstasidan.

”Lundagård vill bliva ett språkrör för alla intressen, idéer och strävanden, som göra sig gällande inom Lunds studentkår.”

Det går också att ana vad Gunnar Aspelin ville göra: En bra tidning.

I år kommer historien att uppmärksammas både inom och bortom universitetet. Ni som studerar kommer att få läsa om tidningen, i tidningen. Och flertalet riksmedier lär publicera texter om den största halvsanningen av dem alla: Den om plantskolan för politiker, medieprofiler och fria intellektuella.

Lundagård är givetvis berättelsen om Ivar Harrie som grundade Expressen. I Lundagårds förflutna hittar vi Torgny T:son Segerstedt som tog plats i Svenska Akademien. Lundagård är Hasse Alfredsson som blev landets mest älskade underhållare. Per Garthon, Per T. Ohlsson, P.M. Nilsson, Karin Olsson, Jens Liljestrand, Björn af Kleen, Rakel Chukri, Matilda Gustavsson, Arvid Jurjaks, Isabelle Ståhl, Ida Ölmedal.

Det är stort. Att Gunnar Aspelins skapelse kom att öppna dörrar och tända stjärnor. Men historien om Lundagård är främst inte historien om medarbetarna och redaktörerna, utan historien om läsarna.

Innehåller artikeln ett enda fel, en enda logisk lucka, blir redaktionen nedsablad.

Inga läsare är så kräsna som studenterna vid Lunds universitet. Gunnar Aspelin visste det. Hasse Alfredsson visste det. Nina Morby, Vendela Källmark och Louise Lennartsson vet det.

Journalister som i dag verkar i riksmedierna känner nästan aldrig den nervositet som de kände inför en publicering för Di lärde i Lund. Få saker sporrar en – och driver en till vansinne – som att skriva för er; medarbetarna pressar sig till sitt yttersta. Det är för övrigt därför tidningen är en plantskola.

Anledningen är enkel: Innehåller artikeln ett enda fel, en enda logisk lucka, blir redaktionen nedsablad. Inte med hat, även om det förekommer, utan med argument. Det kan inkomma avhandlingslånga läsarbrev, inte sällan mer välformulerade än ursprungsartikeln.

Kritiken brukar handla om tidens tecken. Från nazismen och krigen via vänstervågorna och högervindarna till dagens cancelkultur och populism.

Lundagård har överlevt allt det där, publikationen lever och frodas, men det är oavhängigt vem som satt vid skrivmaskinen. Det handlar om huvuduppdraget; hur tidningen var och är läsarnas ombud; att det var och förblev en bra tidning.

För historien om Lundagård är historien om studenterna. Det var för er Gunnar Aspelin skrev, det är för er dagens redaktion skriver, det är för er vi alltid kommer att skriva.

Patrik Lundberg var reporter och redaktionsmedlem år 2009-2011. I dag är han författare, kolumnist i Expressen och vice ordförande i Sveriges Författarförbund.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Förvaltningschefen till boende på Parentesen: ”Vi skiter i eran trivsel”

Sedan våren 2015 har valborgsfirandet på studentboendet Parentesen