Ensam i Brooklyn

Gatorna gapar tomma i New York. På en vecka förvandlades ”staden som aldrig sover” till en spökstad. Jag sitter ensam i min lägenhet i Brooklyn, blickar ut mot min folktomma gata och försöker smälta min nya realitet.

Jag är tvångsmässigt fastklistrad vid min mobil och uppdaterar mitt nyhetsflöde om spridningen av viruset. Jag har svårt att smälta min nya realitet och släppa taget om min föreställning om hur min vår var tänkt att se ut. Väl medveten om min priviligierade position – tak över huvudet, resurser att ta mig hem, medborgare i ett land med ett starkt socialt skyddsnät – ältar jag fortfarande en stor besvikelse över en krossad dröm.

När jag i mars fick beskedet att jag skulle göra praktik på FN gick en mångårig dröm i uppfyllelse. Under flera månaders tid byggde jag upp stora förväntningar kring den kommande våren. Det handlade inte bara om praktiken, utan om möjligheten att bygga upp mig själv på nytt efter en kämpig höst. Så när jag blickar ut mot min tysta, folktomma gata som för en månad sedan surrade av liv och mullrade av ljud, känner mitt självupptagna-jag sig orättvist behandlad. Det är en infantil och narcissistisk känsla som jag inte gärna låter sig uttryckas.

Det är fredag och det har gått tio dagar sedan jag lämnade min lägenhet i Brooklyn. Jag blickar ut mot min tysta, folktomma gata som för en månad sedan surrade av liv och mullrade av ljud – människor som sprang mot rött för att rusa till jobbet, bilister som ilsket tutade i den täta trafiken, turister som obekymrat strosade längs med gatan.

I dag kan jag endast se ett fåtal människor från mitt fönster. De står en meter från varandra i en kö in till matvarubutiken som ligger mittemot mig. Till och från hör jag en saxofonslinga spelas av en gatumusikant vars musik klingar glasklart under den stilla kvällen. Det är en gata som jag inte känner igen.

Vid det här laget är effekterna av covid-19 globala. Ingen har undgått dess konsekvenser.

Staden som aldrig sover har gjort just det. Gatorna gapar tomma. De flesta New York-borna arbetar hemifrån, men många människor har varslats från sina arbetsplatser och kastats in i en oviss framtid. Flera kämpar med att betala sin nästa hyra. New York är oigenkännligt.

Samtidigt växer det fram en motsatt känsla i tystanden; en känsla av gemenskap som följd av att alla är del av samma kris. Nu, mer än någonsin, känner jag mig i samklang med nuet. Världen har enats kring en gemensam upplevelse som för oss människor samman. Bland pandemins mörka konsekvenser glipar en myriad av positivitet fram på ett sätt som jag inte har upplevt tidigare. Framför allt inser jag hur betydelsefullt det är att oftare höra av sig till vänner, familj och släkt bara för att fråga hur de mår. Den gemensamma känslan av ovisshet inför framtiden för oss närmare varandra och gör att vi lättare visar oss sårbara och lättar på fasaden av att allt är bra.

Det har gått tio dagar sedan jag lämnade min lägenhet i Brooklyn och jag blickar ut mot min tysta, folktomma gata. Men trots att jag att sitter ensam i min lägenhet känner jag mig mindre ensam än jag gjort på länge.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

“Fri akademi eller genusdoktrin?” – Höstens första studentafton

För första gången någonsin kunde man följa Studentafton