Sagan om (S)målands

- in Historisk tillbakablick

Hur gick Smålands från att vara en av Lunds största nationer till en av de minsta?

“Danskvällarna oroade våra grannar i precis samma grad som andra nationers. Skillnaden var fler rutiga skjortor, ingen punsch och inga ärtor. Politisk puritanism förenades glatt med sexliberalism när det roliga folket fylkades på Smålands: dom lättgalna, dom offervilliga, dom överallvarliga och så förstås alla våra kära drops-outs (…) Smålands var älskat och avskytt. Kåren och punschkuratorerna betraktade oss som tillhörande en annan ras.”

Så beskrev Gösta Lempert, pensionerad journalist och Smålands nations kurator år 1976, nationens säregna ställning i det annars ganska likriktade Lunds studentliv. Texten publicerades i sin helhet i antologin Röd lyser stugan – berättelser från Smålands nation (1990) där forna medlemmar, ordföranden och kuratorer återgett sina minnen från åren på nationen. En sak förenar deras upplevelser: synen på Smålands som ett rött utropstecken i akademikerstaden Lund.

I Korpamoen, ett av Smålands fyra nationshus, anordnas vanligtvis jazzklubbar, pubkvällar och diverse politiska evenemang. Det något otidsenliga möblemanget ger en air av 70-tal, som nationen medvetet verkar vilja bevara sin koppling till. Det var nämligen då Smålands hade sina glansdagar. Studenter, såväl som vanliga dödliga, köade utanför Korpamoen för att få plats på marxistiska samtal, danskvällar och den vida omtalade Cabarét Caberix. I lokalen samsades folk med skilda världsåskådningar och diametralt olika visioner för hur samhället skulle styras. Alla erkände de dock nationen som Lunds huvudsakliga tillhåll för de vänstersympatiserande.

Sagan om Smålands och dess klientel är lika delar krånglig som intressant. Hur gick egentligen nationen från att vara konservativ och traditionsfast, efter sin historia som residens åt prästsöner under slutet av 1600-talet, till att mer än 300 år senare bli en mötesplats för allt från progressiva vänsterstudenter, till radikala kristna grupper och maoister?

Början på Smålands socialistiska resa

Berättelsen om Smålands storhetstid tar sin början under 1960-talets utbildningsexplosion. År 1970 fanns 30 000 inskrivna studenter vid Lunds universitet, vilket innebar en sexfaldig ökning på bara tio år. Anledningen var bland annat att universitetet öppnades för personer utan konventionell gymnasieexamen, som hade studerat vid folkhögskolor eller kvällsgymnasier. Dessa kom ofta från arbetarklassen, och kände sig inte hemma i nationernas studentikosa traditionalism. Men eftersom alla studenter var tvungna att skrivas in på en nation, på grund av lagen om nationobligatorium, fanns inte alternativet att helt undfly studentlivet.

Samtidigt florerade radikala vindar i Europa, i sviterna av 68-rörelsen. I Lund bildades diverse grupper för att verka i en progressiv riktning av kvinnofrågor, miljö och anti-imperialism. De flesta av Lunds nationer, som sägs ha varit av borgerlig karaktär, avvisade de politiska grupperingarna, men inte Smålands nation.

Bengt Ståhl, pensionerad civilekonom, var kurator på Smålands nation 1971. Han beskriver sig själv och sitt ungdomsjag som värdekonservativ, efter sin uppväxt i Svenska kyrkan.

– Smålands var precis som vilken nation som helst när jag tillträdde, det fanns ingenting av det politiska. Det var när de utländska studenterna kom in, framför allt från Chile, som nationen började förändras.

1971 beskrivs som ett särskilt viktigt år för nationens politiska orientering. Då fick de medaljtyngda kavajerna ge vika för solidaritetsarbete och studieaftnar. För att utöka nationskassan bestämde man sig för att bredda Smålands medlemsunderlag, och lät nationens lokaler hyras av fristående politiska rörelser, arbetarrörelsen och kristna grupper. Samtidigt började man, på Bengt Ståhls initiativ, att lägga stort krut på den sociala verksamheten, efter att en hyresgäst begått självmord i en av nationens lägenheter. Man insåg att den sociala misär som fanns på nationen var tvungen att adresseras.

Nu började även studenter från andra delar av Sverige komma till Kastanjegatan 7. Fram till 1970-talets början befolkades nationen främst av smålänningar, som sedan länge känt en stolthet över regionens förflutna. Inte minst över upprorsmakaren Nils Dacke och författaren Vilhelm Moberg. Den senare kom ofta och besökte Smålands under slutet av 1960-talet. Enligt Bengt Ståhl hade författaren ett krav för sin vistelse:

– Vilhelm Moberg bad att nationens sötaste flicka skulle möta honom på stationen och inte lämna honom förrän han reste hem igen, säger han och försäkrar om att det inte fanns några sexuella undertoner i författarens anspråk.

Smålands växte explosionsartat. Snart var man störst bland nationerna i Lund. Samtidigt fanns en stor problematik bland nationens hyresgäster. Bygget av Korpamoen hade övertrasserat nationsbudgeten med råge. Resultatet blev hyror som studenterna inte hade råd med, vilket gjorde att flera hyresrätter gapade tomma.

Vid denna tid regerade det allmänborgerliga studentpartiet Fria Studenter (Fris) över kårerna i Lund. Bland många studenter fanns uppfattningen att partiet inte lyckades tillvarata nationernas intressen, framförallt i bostadsfrågan. Därför bildade man ett eget kårparti, Progressiv Studentfront – PSF – och vann kårvalet. Bengt Ståhl blev partiordförande.

– Vi ville samla en enad front mot Fris. Vi kände oss undertryckta och vill stärka nationens ställning i Lund visavi kåren och Akademiska Föreningen.

Lyckan blev kortvarig. Efter att studenter aktiva i Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), föregångare till Vänsterpartiet, infiltrerat PSF fick partiet överlåta makten till Fris på nytt, hundra dagar efter vinsten. Förlusten skapade misstro bland vissa av Smålands medlemmar, som tyckte att Bengt Ståhl och hans entourage borde ha satt sig på tvären mot kommunisterna.

Från gammelkommunism till allmänvänster

Årsskiftet 1973/1974 var dystert för Smålands. Konjunkturen var dålig och nationen hade lyckats väcka ont blod med de flesta: SSU, VPK, maoisterna och dubbelmaoisterna. Bland utomstående sågs nationen som ett säte för medgörliga revisionister, som ville bilda allians med borgarklassen. VPK var vid denna tid den största vänsterrörelsen i Lund, varför konflikterna fick omedelbara följder för Smålands praktiska arbete. Inom Lundavänstern fanns en överkänslighet gentemot avvikelser från “den rätta läran”, och man retade sig på Smålands generösa takhöjd. Smålands, å sin sida, värjde sig mot dogmer och floskler som ofta förekom bland de mer rättrogna.

Gösta Lempert började sitt engagemang i Smålands 1974 och blev vald till kurator året efter. Vid hans tillträde inträffade en brytning i den politiska basen på Smålands. Från att till stor del bestå av anhängare till gammelkommunismen och DDR, intog en mer liberal vänster nationens lokaler. Men spridningen var stor. Allt från moderater till vänsterpartister, trotskister, maoister och diverse politiska bokstavskombinationer hängde på Smålands. Hur alla kunde samsas under ett och samma tak beskriver han som ett mysterium.

– Det var en stämning på Smålands som inte stötte bort folk. Där fanns otroligt många grupperingar, både inom och utanför nationen, men alla sökte sig till Smålands för där pågick debatterna och studierna.

Smålands stod på tre ben: kulturen, utbildningen och Dackekuriren, nationens tidning, där livliga debatter ägde rum mellan olika meningsmotståndare. Trots att Gösta Lempert själv identifierade sig som allmänvänster värnade han och hans kuratel starkt om Dackekurirens liberala ledarskribent, Lars Westerberg.

– Det var en typisk strid på nationen. Jag ville ha kvar honom i tidningen men många tyckte att han var för borgerlig och personlig. Det var ett bra signum på Smålands, även om det fanns stridigheter så kunde man behålla en absolut bergsäker liberal. Det tycker jag var en styrka.

En av Lunds minsta nationer

Under senare delen av 1970-talet blev Smålands allt mer radikalt. Man lät deklarera nationens socialistiska hållning i stadgarna. Bland annat skulle Smålands främja användandet av marxistisk utbildning och forskning vid universitetet, hette det. Det gjorde Smålands impopulär bland vänföreningar, som sedan länge hade stöttat nationen ekonomiskt.

Bengt Ståhl har sedan sin avgång som kurator alltid haft bra kontakt med nationen, även om han inte alltid tyckt om utvecklingen som skett. Han beskriver nationen under denna tid som en politisk kamporganisation:

– Det var väldigt tragiskt. Nationen blev närmast en sekt under några år där man levde i sin egen bubbla.

Så kom 80-talet, 90-talet och ett nytt millennium. Smålands politiska vändningar har med tiden skiftat likt en jojobantares våg, om än alltid på den vänstra delen av den ideologiska kartan. Det är nu ett annat Smålands som huserar på Kastanjegatan 7, framförallt är lokalerna i pandemins svallvågor tomma på besökare. Det politiska lever vidare i en anda av feminism, antirasism, veganism och hbtq-medvetenhet. Fortfarande samlas i synnerhet studenter med vänsterorienterade åsikter i Korpamoen, som i dag tillhör en av Lunds minsta nationer.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Smålands – ett steg närmare medlemskap i Studentlund

Efter möte på Smålands nation igår tar nationen