Katten har levat i 101 hundår

- in Nyheter
@Lundagård

I dag fyller Tidningen Lundagård 101 år. Läs om hur de tre sittande redaktörerna har upplevt det mycket annorlunda hundrade året. 

Synonymer till ett hundår är slitsamma år, prövotid, lärotid eller hårda ungdomsår. Det hundrade året har verkligen varit ett hundår, trots att katten är Lundagårds kännemärke. 

Coronapandemin har påverkat Lundagårds verksamhet på många sätt. 

För det första fick 100-årsjubileet, som var planerat att infalla i maj 2020, ställas in. 

För det andra har större delen av Lundagårds verksamhet fått skötas med digitala hjälpmedel. Det har varit svårt att få till intervjuer ”i verkligheten” – och mängden intressanta fototillfällen har dalat. 

Men som så många andra studentverksamheter har även Lundagård fått dra lärdom av de annorlunda förutsättningarna – och skött sin verksamhet trots att ingenting är sig likt. 

De tre redaktörerna, Nina Morby, Martin Axelsson Därth och Vendela Källmark berättar om det annorlunda, hundrade året, med corona. 

Nina Morby 

Låt oss anta att det under livets gång inträffar ett begränsat antal händelser efter vilka allting delas upp i ett före och ett efter. Det kan vara ett dödsfall, ett sjukdomsbesked eller en funnen vänskap. Händelser av en magnutid så stark att vår historia alltid kategorieras efter hur den förhåller sig till det inträffade.

Pandemin är för många av oss förmodligen det tydligaste exemplet på ovanstående. Före pandemin, sommaren 2019, tillträdde jag som redaktör för Lundagård med en puttrande nyfikenhet. Jag och mina kollegor Vendela Källmark och Louise Lennartsson (redaktör 2019-2020) tillbringade våra första månader runt redaktionens runda bord, där vi spottade ur oss idéer för vad vi skulle fylla tidningen och hemsidan med. Personerna vi ville intervjua, reportagen vi ville skriva och tipsen vi skulle undersöka skapade ett kontinuum av potentiella uppslag, vilket skänkte mig en känsla av att världen låg framför våra fötter. Det var innan vi visste att majoriteten av alla idéer skulle hamna i ett worddokument som sällan kom att se dagens ljus.

I dag, mer än ett år efter pandemins utbrott, finns det inget jag saknar mer än den naiva vetgirighet som färgade vår första tid på Lundagård. Den nästan barnsliga optimism som bara någon vars dröm gått i uppfyllelse kan känna, någon som för en stund fått möjlighet att ägna sig åt något självförverkligande.

Personligen är det, tack och lov, min största förlust under det gångna året. På så vis har pandemin och dess restriktioner skapat förståelse för hur sammanlänkade vi alla är, och hur kreativiteten kanske framförallt är en produkt av mellanmäskliga möten. I min lägenhet, där jag numera tillbringar mestadels av min arbetstid, har idéerna varit fattiga, kreativiteten desto mer frånvarande.  När våren nu åter börjar uppenbara sig och vaccineringen åtminstone väntar inom en framtid möjlig att överblicka, känner jag dock hur skaparglädjen kommer allt oftare. Likt en saknad vän.

Och faktum är ju att det kommer ett efter pandemin, som säkerligen kommer vara lika omvälvande som dess inbrott. Jag väntar med tillförsikt på vad detta efter kommer att erbjuda.

Martin Axelsson Därth

Som nytillträdd redaktör sedan hösten 2020 har jag inget annat att jämföra med. Inget pulserande före att kontrastera till detta livlösa efter. Dessutom är jag nyinflyttad Lundabo sedan februari 2020. När nationerna bommade igen och studenterna rensade bort pizzakartonger och gammal smutstvätt från skrivbordet, installerade jag på mig på Lundagårds redaktion, tre och en halv trappor upp i AF-borgen, mitt i studentlivets hjärta. Den ironin har inte gått förlorad på mig. 

Visst har det känts trist att inte vara mer insyltad i studentlivets alla avarter. (Vet dom ens vem jag är och vad jag gör för dem?). Jag föreställde mig livet som flygande reporter, rusandes mellan intervjuer och spexföreställningar med andan i halsen. I stället har jag suttit djupt försjunket framför datorn, i en pose som fått landets ergonomer och sjukgymnaster att se både rött, och grönt. När jag tillslut lyfte på gamnacken hade vi redan hunnit med att göra sex nummer. 

Även det spontana utbytet mellan redaktörer tillika medarbetare, som så ofta ligger till grund för nya idéer, har decimerats. Idémöten har fått ske tvådimensionellt, en blek kopia av de brainstormingprocesser som fick det att blixtra i skallen på mig under min första vistelse i tornet. Nya medarbetare har inte ens fått tillfälle att besöka redaktionen och beskåda detta ursprung till kronisk prestationsångest som blickar tillbaka från väggarna. 

Trots omständigheterna hoppas jag att tidningen erbjudit en blygsam ljusglimt i mörkret för Lunds studenter. Åtminstone har den gjort det för mig.

Vendela Källmark

För er som är insatta i hur Lundagårds arbetsprocess ser ut: redigeringshelgerna har vi bedrivit ungefär som vanligt, dock anpassade efter rådande restriktioner. Vi har till exempel varit max åtta personer på kontoret samtidigt och Salubrinen har stått strategiskt utplacerad bland pappershögarna och hålslagarna. 

Jag och Nina, som är bosatta i Malmö, har fått bo hemma hos Lundagårdsalumnen Anna Alsmark (redaktör 1989-1991) i Lund under redigeringshelgerna. 

Anna Alsmark har en övervåning med två sängar och ett litet kylskåp som har stått generöst packat med flasköl, hemgjorda köttbullar och annan mat. En och annan sherry och chokladbit har också slunkit ned i våra fattiga strupar. Om det här var en artikel om årets coronahjälte så hade vi utan tvivel utsett henne.

Jag har tyckt att det är skönt att arbeta hemifrån – vilket jag har gjort till ungefär 80 procent. Min rygg har visserligen tagit stryk av hemarbetet, i och med att jag inte har en bra arbetsplats i min etta på 37 kvadrat, som jag delar med min sambo. 

Jag har kunnat fokusera bättre och varit mer effektiv än när jag jobbar på kontoret. Jag har även kunnat vattna blommor eller slänga in en tvätt under arbetsdagen, vilket har bidragit till att även hemmalivet har blivit mer effektivt. Jag har kunnat lägga min fritid på att, ja, inte tvätta.  

Men effektivitet är knappast det enda värdet i min bok. 

Jag saknar, och har saknat, det spontana infallet, den plötsliga utryckningen och inspirationen man får av att vistas i samma utrymme med kreativa hjärnor. Det som inte är effektivt eller mätbart. Det abstrakta klister som gör att vi känner att vi tillhör ett sammanhang. 

Jag har sörjt det oväntade och spontana: det kreativa utbytet som inte alls är lika lätt att få till över chattfunktioner eller videosamtal. Jag har saknat det där som man berättar utan att man tänker på det. Det vardagliga samtalet om till synes ingenting, som avslöjar oss inför varandra. 

De nuvarande redaktörerna: Vendela Källmark, Martin Axelsson Därth, Nina Morby. Foto: Tomas Castro.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Det är försent att ge upp

Det går inte att antingen vara livrädd eller