Att män inte kan prata sex är en gammal sanning. Att de behöver kunna likaså. Vad behövs för att manlig sexualitet ska få ett hälsosamt språk?
En vän berättade en anekdot för mig. Hon och två väninnor satt i hennes funkiskök och diskuterade gynekologen. På träsoffan bredvid satt den ene vännens unga kusin, storögt gloende. Samtliga vuxna vände sig till kusinen och frågade om hon visste vad en gynekolog var, och fick till svar ett nekande skak på huvudet.
Med lättsam ton förklarade de äldre kvinnorna för den yngre vad gynekologen var, vilket övergick till ett samtal om det viktiga i att ta hand om det mest intima. Kusinen blev introducerad till ett vanligtvis laddat ämne på ett sätt som fick spänningen att – i alla fall delvis – gå ur det. Att prata om sitt kön och sin sexualitet är normalt.
När jag frågade en manlig vän om han någonsin haft problem att få upp den, sade han ”Nej” utan följdfrågor. Vi dryftade aldrig ämnet igen.
Likt ett barn med en skamsen hemlighet är han tyst in i det sista.
Att föra ett seriöst samtal om sexualitet med män är i regel en hal verksamhet. Skämt, avledande kommentarer och tystnad används för att undvika ett hälsosamt utbyte om det mest intima. Sällan nås en kärna som avslöjar något om personens tankar runt kön eller sex. Likt ett barn med en skamsen hemlighet är han tyst in i det sista.
Nej, inte alla män. Det finns de som insett att det intima inte ska låsas in bakom lås och regel för att aldrig dryftas med någon. Varför vissa män reflekterar över sin sexualitet mer än andra kan bero på deras sociala miljö, vad de upplevt eller rent och skärt intresse. Men de är få.
Förra året publicerade Svenska Dagbladet en artikelserie om det sexuella klimatet bland unga. I denna förklarade Dani Lind och Felix Thurfjell, två tjugoåringar som gjort Youtubefilmen ”High Speed Internet Porn and the Experiment Generation”, att unga killar stöpts in i ett tankesätt att de ska ”straffknulla” tjejer för att vara porrsajternas definition av ”riktiga män”.
Deras film syftade till att starta ett samtal om sex bland jämnåriga. Inga myndighetspersoner eller lärare ska föra det – utan ”män som andra män lyssnar till”, förklarade Felix Thurfjell. Med dessa menar han youtubers. Dessa män med ”street cred” fick agera kopplingen mellan det laddade ämnet “sexualitet och porr” och den målgrupp tjugoåringarna försökte nå: unga killar.
I samma artikelserie intervjuas pedagogen Lisa Eklöv som menar att sexualundervisningen omöjligtvis kan greppa mångfalden av sexuella upplevelser som ett klassrum har. Med hela handen pekar hon mot hemmen. ”Föräldrarna måste sluta fly sitt ansvar.”
Häri ligger ett problem: sällan talar hemmets manliga förebilder om sexualitet. Utan snack skapar män inte heller något språk för sex. De bygger inte det ordförråd som de desperat behöver kunna koppla sin sexualitet till.
Som med allt språk lär man sig det bäst i ung ålder och i hemmet. Manlig sexualitetslitteratur som Kukbruk (Wahlström Widstrand, 2004) och Respekt – en sexbok för killar (Alfabeta, 2018) kallas båda för ”efterlängtad storebror” av vuxna recensenter för sina sätt att avslappnat avhandla ämnet. Men de läses sällan av sin målgrupp på eget bevåg. Utan ett existerande samtal sållas potentiella läsare bort; efterfrågan stryps trots att utbudet finns.
Associationsförmågan baseras i mångt och mycket på möjligheten att kunna tolka sina sinnesintryck genom ord representativa för dessa intryck. Bristen på språk gör män kognitivt nedsatta när det kommer till sin egen sexualitet.
Därför är det, som Lisa Eklöv menar, föräldrarna som unga pojkar och män behöver prata med. För heterosexuella män – de som står för majoriteten av den destruktiva sexualiteten och tillhörande brott – faller detta ansvar oftast på den förebild som står dem närmast: fadern. Och pappamajoriteten pratar sällan om sex, i alla fall inte utan en skämtsam ton.
Flera av intervjupersonerna famlar frenetiskt efter orden, hittar dem inte, försöker ändå.
Samtalsämnet sexualitet fortsätter således vara laddat för de yngre. Men viktigt att komma ihåg är att det inte endast är på grund av den destruktiva porrens tillgänglighet – den är ogräs som slagit rot i en redan ovårdad trädgård – utan en lång tråd av män utan ett sexualitetsspråk.
Hur sorgligt detta kan vara kartlägger Hans Knutagård, numera lektor i socialt arbete, i sin masteruppsats ”men du har ju blivit våldtagen” – om våldtagna mäns ordlöshet (2009). I den delger unga som äldre män vad som hänt dem och hur det påverkat dem med förkrossande öppenhet.
Flera av intervjupersonerna famlar frenetiskt efter orden, hittar dem inte, försöker ändå. Hans Knutagård menar att detta är på grund av att de traumatiska upplevelserna inte finns i männens så kallade ”sexuella manus”. Han beskriver manusen som ”internaliserade samhälleliga konventioner som får oss att tänka och handla på ett visst sätt när det gäller sexuell praktik.” Det av konventionerna skrivna manuset ger ingen hjälp att tolka upplevelserna.
Under hösten har en diskursiv förändring potentiellt skett. När den före detta hockey-spelaren Erik Granqvist i Viaplays Hockey Podcast berättade om sitt sexuella trauma från sin inkilning i Luleå Hockey stockar sig hans röst.
Äldre lagmedlemmar klädde av honom, knöt ett skridskosnöre runt penisen, rakade hans kropp. Förnedrade honom. Han gjorde inget motstånd. En yngre lagkamrat som stretat emot hade skadats tills han blödde.
För att förstå sitt eget trauma refererar Erik Granqvist till kvinnors upplevelser av övergrepp. Genom dem får han ord för att förklara hur han inte kunde göra motstånd, hur han inte kunde säga ”nej”. Och plötsligt har ett manligt sexuellt manus som annars haft aviseringen ”tystnad” fått repliker.
Erik Granqvist talar till en annan publik än den youtubers gör. Som ett före detta hockeyproffs står han på toppen av maskulinitetstrappan. Hans stämma kanske kan nå ända fram till köksbordet. Till en pappa, bror eller kusin som trevande börjar prata med den yngre mannen om sexualiteten.
Kanske kan förebilder som Erik Granqvist hjälpa till att skapa det språk som fattats den manliga sexualiteten. Jag hoppas innerligt att män kan hitta orden, och inte nöjer sig med klyschan: ”boys will be boys”.
