Samhällsvetarnas och humanisternas revansch

Rysslands invasion av Ukraina har tydliggjort behovet av experter inom samhällsvetenskap och humaniora. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Staffan Samuelsson anser att det är dags att ämnena ges den status de förtjänar.

Den senaste månaden har jag suttit som klistrad framför min iPhone 6s spruckna skärm. Jag har blivit som besatt av att scrolla igenom sociala medier och nyhetsappar, i det eviga flödet möts jag av samhällsvetare och humanister som varje dag kommenterar den mörka utvecklingen i Östeuropa.

Det slår mig att forskare i samhällsvetenskap och humaniora nu fått den uppmärksamhet de förtjänar, att de har trätt ur sin medieskugga. Kan det äntligen vara dags för att statusen på dessa ämnesområden höjs?

Att dessa kunskaper är ovärderliga blir extra tydligt när säkerhetspolitiska kriser uppstår. Inte enbart för beslutsfattare, som kan ta del av analyser och resonemang. Utan även för den vanlige medborgaren, som finner en liten form av trygghet i att lyssna till forskare som lugnt och pedagogiskt kan försöka sig på att förklara det som sker.

Förutom att ha vackra efternamn som Kragh, Agrell, Bruusgaard och Wieslander, har samhällsvetarna och humanisterna visat att de inte ägnar sig åt pretentiöst svammel. Tvärtom, de ägnar sig åt ämnen som är jordnära och lättförståeliga. De uppfyller akademiens tredje uppdrag, att sprida forskningen till allmänheten, på ett perfekt sätt. Likt det under pandemin skapades utrymme för epidemiologer skapas det nu utrymme för samhällsvetare och humanister.

Nyligen skrev kulturskribenten Giedre Nordström en artikel i SvD om sin uppväxt i Sovjetunionen, och hur hon där marinerades i historieförfalskning och ideologisk hjärntvätt. Den slutsats hon drar är att det främsta medlet för att kunna motverka framtida, liknande scenarier är gedigna utbildningar i humaniora. Det kan få människor att ständigt kolla på sin omvärld med kritiska ögon.

Att dessa ämnesområden måste få högre status är alltså, med den nuvarande omvärldsutvecklingen i åtanke, uppenbart. Och jag tror att det enda sättet att höja statusen på samhällsvetenskap och humaniora är att se till att det inte är utbildningar man bara kan ”glida” igenom. Gör kurserna i internationell politik lika svåra som kurserna i teknisk fysik. Det är inte mer pengar som behövs, i stället måste högre krav ställas på både lärare och studenter. På det sättet kommer samhällsvetare och humanister få självförtroendet tillbaka.

Kanske är jag biased, då jag snart spenderat de senaste fem åren med att studera samhällsvetenskap och humaniora. Men det är dags att inse att dessa ämnens ställning i samhället måste höjas, att ett krig skulle krävas för den insikten är bara sorgligt.