Studentlivet och förväntningarna

- in Brevväxling, Krönikor

Skimrande bilder av ett idealiserat studentliv kombinerat med upplevelsen av verkligheten. Lundagårds Arvid Grange skriver i sitt andra brev till finländska Studentbladet om känslan av att det egna studentlivet inte mäter sig med andras.

Hej och Hallå igen!

Förväntningarna på vad ett studentliv ska vara är ofta skyhöga. I den meningen tror jag de flesta upplever att en känsla av tillkortakommande kan hänga över en. Själv fick jag förväntningarna med bröstmjölken. Som de flesta andra i Lund har jag akademiska föräldrar. De träffades på universitetet, har nästan alla sina vänner från universitetet, sjunger sånger från universitetet. Etcetera.

Ibland spökar det till i hjärnan och jag kommer på mig själv med att jämföra mitt studentliv med deras. Pappa slog rekord i att häva öl och har någon luddig anekdot om hur en bit papper brinner mellan hans skinkor. Mamma spelade bowling i korridoren mitt i natten. Dessutom pluggade de på bra, hade sina vänner i en enda kärnfamilj till grupp, och dansade till Abba, Queen och Dire Straits när deras musik fortfarande var nybakad.

Själv upplever jag att studentlivet varit mer som att plocka pant. Något av värde här, något annat där. Eftersom jag har bytt studier tre gånger så har vännerna kring mig roterat och ölställena skiftat. Jag har prövat att engagera mig i nation, spex, till sist i nån lurig gammal tidning. Ingenstans fanns allt att hitta på ett och samma ställe – som jag hade föreställt mig det. Det har varit oerhört spännande i sina stunder, men spretigt. Kanske är det mitt studentliv som avviker från normen. Kanske känner du likadant, Sofia?

Du nämner pandemin som den antagonist den var. Skurken som stal upplevelserna som rättmätigt var dina. Jag håller med. Låt oss dräpa jäveln genom att aldrig tala om den igen!

Visst är det lätt att stirra sig blind på andras studentliv och helt glömma att man själv har ett! Lika lätt är det, när man har tråkigt, att glömma alla gånger man haft kul. Jag skriver detta på jobbet – klockan är 01.05 och jag sitter i ett beckmörkt sjukhusrum. Inte den spänningen som jag tänkte mig livet som student. Det enda som just nu riktigt lever upp till förväntningarna är koffeinhalten i blodet. Genuint osunda nivåer.

Kanske är det inte bara du och jag som kan känna att det borde gå att få ut mer av tillvaron – mjölka den lite. Är det girigt? Ja, men vadå?

Ändå låter det som att du har det ganska bra i Helsingfors. Lite fler främlingar att vakna hos, sa du? Då är dessa brev utmärkta annonser. Kan det dessutom vara så att det finns att vinna på att studentlivet blir något annat än vad man förväntat sig? Att det blir lättare att göra något eget av det. Personligen tänker jag att även om det aldrig händer att en pappersstrut brinner i stjärten så skramlar panten rätt gött i påsen ändå.

Hade du gjort något annorlunda om du fick chansen att börja om på nytt?

Läs Sofias Ahläng senaste brev här