Kluven till kulturkanon

- in Krönikor, Kulturkrönika

Kulturen har placerats i baksätet under årets valrörelse. Undantag finns så klart, Sverigedemokraterna är starka förespråkare för införandet av en kulturkanon – ett förslag vars effektivitet Lundagårds kulturkrönikör Linn Larsson är skeptisk till.

Att kulturen inte tog plats i valrörelsen är inte konstigt givet kriget, energikrisen, gängkriminaliteten, vårdköerna, et cetera. Det vore ett privilegium att med gott samvete låta kulturen vara det politikområde som avgjorde vilket parti som förtjänar min röst. Även den kulturpolitiska journalistiken lyser med sin frånvaro, med undantag för DN:s ganska underhållande intervjuserie om partiledarnas kulturvanor (och Houellebecqs fifteen minutes of fame på politiktwitter). Frågan om en kanon debatterades därtill flitigt av kulturcheferna på både Expressen (för) och Aftonbladet (emot) dagarna innan valet, och av partierna är det Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (SD) som förhåller sig mer eller mindre positiva till en sådan, enligt en jämförelse i Dagens Nyheter

I dag, onsdag, förväntas högerblocket koras som definitiva vinnare i valet år 2022, och SD är dess största parti. Trots diverse löften om en SD-fri regering förefaller det osannolikt, och snart börjar kohandeln om ministerposterna. Uppdraget som kulturminister kan vara ett sådant som uttalat motsträviga partiledare tvingas “offra” till SD, och medan varken M eller KD presenterar några omvälvande visioner har SD flera konkreta reformer på sin agenda. En av dessa reformer är just en kulturkanon.

Personligen är jag kluven till en kanon. Jag tycks vara den enda som inte blivit tvingad av min svensklärare att läsa Kafkas Förvandlingen, och det kulturkapitalistiska utanförskapet hade jag gärna förskonats genom närvaron av en kanon. Däremot erkänner jag motvilligt att jag ändå missbrukade introduktionen till klassisk litteratur i skolans trygga förvar när jag i gymnasiet recenserade Brott och straff utan att ha läst en enda sida – mina klasskamrater gjorde olyckligtvis detsamma. Denna erfarenhet är nog för att övertyga mig om att en kanon inte hade gjort mycket för folkbildningen, eftersom det krävs en skicklig och passionerad lärare för att tända kulturens låga i slappa gymnasieelever likt mig själv. 

Det är dock ett skolpolitiskt problem, som jag lämnar åt det självutnämnda skolpartiet Liberalerna att återerövra och lösa.

En kanon med syftet att främja bildning och kulturintresse är inget jag motsätter mig oavsett min skepsis gentemot dess effektivitet. SD:s mål med en kanon är däremot ett annat, nämligen att indoktrinera folket i “svenska samhällsvärderingar”. Angående effektiviteten är kanske en kulturkanon slagkraftigare i kombination med de Sverigecenter som partiet vill upprätta. Den som lever får se.