Några individualistiska tankar

- in Brevväxling, Krönikor

I terminens andra brev till Lundagård funderar Studentbladets Sofia Ahläng på individualism inom studielivet och huruvida studentlivet i sig själv håller på förlora betydelse.

Inom rimliga gränser och med hänsyn till allergier, som sagt. Skräckexemplen på invigningar man får höra om låter ju i många fall både fruktansvärda och olagliga. Där finns ju i allra högsta grad anledning att se över invigningarna, det kan vi säkert alla enas om. 

Jag tror också att individualismen i vårt samhälle gör det mindre attraktivt för personer att överhuvudtaget delta i olika invigningsriter. Den är kanske orsaken till att valmöjligheten ens finns? 

Det här för mig in på en tanke jag ofta haft i bakhuvudet under de invigningar jag deltagit i. Enligt min erfarenhet har det alltid varit frivilligt att delta. De som inte vill delta kommer inte göra det, och de som deltar gör det för att de har hört att det ska vara på ett visst sätt. Den som sig i leken ger, den får leken tåla och så vidare, med den individualistiska tanken ”ingen kan tvinga mig att göra något jag inte vill” i bakhuvudet. Numera är väl själva invigningarna också sällan det enda sättet att ta del av en gemenskap. Så låt oss ha kul? 

Det här om hemliga ordenssällskap och dubbningar med svärd och grejer, det var nyheter för mig. Jag vill påstå att vi inte har sådana här. Jag vill verkligen det, för jag har aldrig hört talas om dem. Har jag fel beror det förstås på att jag inte personligen blivit handplockad, och då känns det ju plötsligt väldigt elitistiskt och orättvist. I så fall får jag väl vända kappan och säga skit i alla invigningar, låt ingen ha kul. 

Huruvida vi är individualister i Finland eller inte, där säger jag generellt att vi är det. Se på oss, vi står och lyssnar innanför dörren innan vi går ut i trapphuset för att vi inte ska behöva muttra ’hej’ till en granne. Vi låtsas att vi inte känner igen personer vi har gått i samma skola som i sex år. Vi hatar ju gemenskap. I alla fall så länge det inte finns en ”de andra”-grupp, då är den plötsligt jätteviktig. Men stereotyper åsido. 

Inom studievärlden har vi ju halarkulturen som är rätt speciell. Där är hela poängen att du, baserat på färgen på en studerandes halare (overall), ska kunna se vilket ämne hen studerar och också gärna hur länge hen studerat, baserat på antalet märken och andra utsmyckningar. Där finns en stark gruppanda. Eller ska finnas i alla fall. 

Som svenskspråkig studerande i en stad med finskspråkig majoritet kan jag tänka mig att gemenskapen blir ännu viktigare. För många av oss är studielivet det enda sammanhanget man har. Man kan nog lätt känna att man inte har tillgång till resten av staden på samma sätt som de finskspråkiga studerandena, speciellt om man har flyttat hit enbart för studierna och har en mer eller mindre helt svenskspråkig uppväxt. Då kan man nog lätt bli isolerad utan gemenskapen som studielivet erbjuder. 

Som svenskspråkig studerande i Sverige behöver man knappast fundera på sådant. Kan du i och med det känna att studielivet i sig förlorar betydelse för studerandena i och med att individualismen vinner mark?