Johanne Lykke Naderehvandis senaste roman är den mest realistiska hittills. Men bildspråket och handlingen går i klinch, menar Lundagårds Amandus Gustafsson.
”Vi flyttade in i det här huset som jag ärvt. Vi gick till havet varje dag. Vi åt bröd och smör.”
De här tre meningarna utgör kanske den innersta kärnan i Röd sol, eller ett sorts manifest. Litterär sensualitet, nästan primitivism men finslipad. Romanen vill förhöja livets vardagsritualer, deras inre mysterium. Djupare frågor om barnskaffande och barndom ligger begravda.
Huvudkaraktären och universitetslektorn India lever med sin man Kallas i ett outtalat land som liknar Sydeuropa. Italien? Grekland? Adriatiska eller kanske Svarta havet?
(Att det alltid ska vara just PLATANER i de här kontinentalklingande romanerna. Finns det absolut inga andra träd som planterats på jorden? Jag tittar på dig, 2021 års Augustnominerade Europa av Maxim Grigoriev.)
Första delen av boken är en modernistisk vardagsvandring genom Indias liv: mataffären, staden, innergården, grannarna, lägenheten med utsikt mot den torkande floden och bergen. Den glider förbi som en dröm, magisk men gripbar.
Den småbohema, intellektuella livsstilen redogörs för i detalj, med idiosynkrasierna som motiveras av den oerhört goda smak och djupa uppskattning de känner för livet. Högtidligt. India och Kallas är lyckliga ihop men relationens intensitet är mer utestängande än något annat.
De reser till havet och hälsar på ett annat par: Desma och Lafayette (i den här världen tydligen helt befogade namn). Romanen visar över huvud taget stort intresse av karaktärernas bakgrundshistorier – konstruerade som så mystiska öden som möjligt utan att det rakt av blir magisk realism.
Vid havet lever de överklassliv i några dagar, eftersom Desma är född rik men av en slump barndomsvän med Kallas. Sedan kommer bokens välbehövliga friktion.Tre barn knackar på i det palatslika huset vid havet (White lotus säsong två?). Indias och Kallas barnlängtan väcks som från ett vakuum.
Det är först nu bokens delar rör sig i samklang. Tillsammans matar de två paren barnen, bäddar ned dem. Sedan brinner bergen. India och Kallas tar barntrion med sig hem till lägenheten, lajvar familj i väntan på myndighetssvar.
Snabbt faller tempot igen. Läsaren undrar varför. Myndigheterna skildras dock skickligt som ogenomträngliga, allsmäktiga. Och stegvis krackelerar familjelivet i ett dovt, smärtsamt slut.
Språket är överlastat med bilder, dialogen styltig, som en skräck för att realismen ska avförtrolla upplevelsen av världen. Skräcken känns överdriven. Lika mycket finns kärleken till det mellanmänskliga, och även den känns överdriven. Det är en knivsegg. Ena stunden fascineras läsaren av prosans mörka glitterdjup, andra himlar man med ögonen av den högstämda carpe diem-sensualismen.
Det går inte att förneka de konstnärliga kvaliteterna. Men romanen är också alltför besatt av sina konststycken: delvis lyrisk och delvis utmattande, nyktert vägledande. Handlingen och orden borde ha fått stå mer för sig själva.
Denna i bland fånigt mystikdyrkande berättelse är hursomhelst rätt uppfriskande. Kanske pekar till och med Röd sol i en ny riktning för svenska romankonsten. Problemet är bara att den gör det så påtagligt – med hela handen.
