Att börja på universitetet ska vara ett steg mot framtiden. En chans att utbilda sig, bli självständig och skapa sig ett liv på egna villkor. Men för många studenter med synnedsättning börjar något helt annat. Istället för frihet möter de ett system som säger att alla är välkomna – samtidigt som stödet ofta tar slut precis när det behövs som mest. Det skriver Hiba Al-Lami, styrelseledamot i Unga med synnedsättning Syd.
Detta är en debattartikel i Lundagård. Åsikterna som framförs är skribenternas egna.
Problemen börjar redan vid campus. Ledsagning kan fungera fram till byggnaden eller ibland till klassrummet. Men när studenten väl passerat dörren upphör ofta stödet. Som om behovet av hjälp plötsligt försvinner bara för att man tagit sig över en tröskel.
Det kanske låter som en liten detalj. Det är det inte.
Föreställ dig att taxin lämnar dig på fel sida av campus. Du vet inte exakt var du står. Byggnaderna ser likadana ut. Någonstans några meter bort finns hjälpen – men reglerna säger att den inte får komma hela vägen fram.
För studenten handlar detta inte om några extra minuter. Det handlar om stress, osäkerhet och känslan av att redan från början vara den som inte riktigt passar in. För vissa blir det också en känsla av att avvika, att ständigt påminnas om att man behöver kämpa lite mer än andra bara för att komma fram till samma plats.
Och problemen slutar inte där. Det kan handla om att få hjälp med något så enkelt som att stänga ett fönster som stör undervisningen, plocka upp något man tappat eller lösa praktiska problem som uppstår under dagen. Småsaker för vissa. Avgörande för andra.
Men kanske är det mest smärtsamma inte reglerna, utan orden. Istället för att fråga ”hur löser vi detta tillsammans?” får vissa studenter höra att de borde ta ett sabbatsår, vänta lite eller återkomma senare när förutsättningarna är bättre. Det kanske låter omtänksamt. Men budskapet som riskerar att landa blir betydligt enklare: Du hör inte riktigt hemma här.
När studenten sedan ändå försöker, fortsätter kämpa och möter de hinder som redan från början borde ha varit synliga kommer nästa slag: ”Vi sa ju att du skulle vänta.”
Det är svårt att beskriva hur nedbrytande det känns att gång på gång hamna mellan stolarna
Problemen blir särskilt tydliga under praktik och verksamhetsförlagd utbildning. Praktiken är obligatorisk – men stödet som krävs för att genomföra den är långt ifrån självklart. Universitet hänvisar vidare. Kommunens stöd räcker ofta inte. Studenten står kvar i mitten.
Det är svårt att beskriva hur nedbrytande det känns att gång på gång hamna mellan stolarna, som om ens utbildning bara är viktig så länge den inte kostar något extra.
För vissa handlar problemen också om undervisningen i sig. När stödpersoner exempelvis inte får hjälpa till med anteckningar eller andra praktiska moment förväntas studenten inte bara klara utbildningen – utan också hela tiden kompensera för ett system som borde ha fungerat från början. Ingen student ska behöva lägga mer energi på att navigera stödsystem än på själva utbildningen.
Bakom problemen finns också en större fråga. Varför behandlas fortfarande studenter med synnedsättning som om alla hade exakt samma behov? Människor fungerar inte så. En student kanske behöver mer hjälp med orientering. En annan behöver mer stöd i undervisningen. En tredje behöver kunna påverka vem som ska fungera som stödperson eftersom trygghet också handlar om förtroende.
Universiteten måste börja se stöd som en förutsättning för utbildning – inte som ett problem som ska minimeras. Det handlar om tydligare ansvar, det handlar om fungerande stöd under hela studiedagen och det handlar om att praktik och verksamhetsförlagd utbildning också måste fungera på lika villkor.
Om högre utbildning verkligen är till för alla finns därför en enkel fråga: Varför får fortfarande så många studenter med synnedsättning känslan av att de först måste kämpa dubbelt så hårt bara för att få samma möjligheter som alla andra?
Hiba Al-Lami, styrelseledamot, Unga med synnedsättning Syd
